Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sådan visar, att han var begåfvad med en liflig och
väldig inbillningskraft. Det ligger en faderneärfd furor
normannicus kvar i denna. Men med denna egenskap parar
han en betänksamhet och en varsamhet, som icke häller äro
främmande för nordmannalynnet. Sedan han beslutit sig för
att bära hednisk mask, lossar han aldrig på den, ej ens i
sångens mäst hänförda ögonblick, då han låter ragnaröks
storartade uppträden följa hvarandra slag i slag. Han faller
aldrig ur sin roll. Hans vala skall uppträda som hednisk
profetissa, och hon gör det allt igenom, omsorgsfullt döljande
syftet i sin sång. Därutinnan skiljer hon sig omätligt från
den sydländska sibyllan, som aldrig är inne i sin roll.
Völuspas författare har tydligen tillskrifvit sina gissuga
landsmän stor misstänksamhet. Söderns vala utropar redan i
början af sin sång:
En är Gud! En ende är Gud, oändlig och evig!
hon tröttnar aldrig att fördöma mångguderiet till Gehennas
eld, hon kastar sig gång på gång med värklig fanatism in i
sitt hufvudthema: monotheismens sanning. Vår nordbos vala
däremot är varsam nog att låta Burs söner dana kosmos, att
låta höghelige gudar gå till rådstolarne, när hälst någonting
i världen kommit på tok, att nämna desse gudar med
vördnadsfulla och smickrande epithet, att skildra dem som
kämpande det godas strid intill det sista. Bland Eddans alla
hedniska sånger finns ingen, som uppträder med så
gudfruktigt hedniska later som Völuspa, den välmenande
hycklerskan, och ingen, som så låter påskina en förening af denna
hedniska gudsfruktan med en storartad sedlig världsåskådning.
Man kunde befara, att Völuspaskalden, efter så många
medgifvanden på ytan åt landsmännens polytheism, skulle velat
taga skadan igen, när han besjunger världsåterställelsen. Hade
han varit mindre skald och mindre varsam karaktär, skulle
han kanske vikit för en frestelse att låta på ragnarök följa
ett mer öppet monotheistiskt världsskede med en viss
dämpad kristlig färgläggning, ty gudarne voro nu tillintetgjorde
och det förelåg intet tvingande skäl att väcka dem till lifs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
