Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herr Bang har således icke haft något ur de sibyllinska
böckerna hemtadt skäl att göra profetissan till hedning. Redan
hennes positivt monotheistiska och kristna sånger borde
omöjliggjort ett sådant misstag. Man kan invända, att dessa sånger
icke äro hennes egna, utan Guds; att det icke är hon, utan
Gud, som genom hennes mun förkunnar sina sanningar och
straffdomar. Detta är sannt, men sibyllisterna låta vanligen
äfven henne själf hafva ordet i början af sången, innan
ingifvelsens första tvingande ögonblick kommit, och i slutet af
sången, sedan ingifvelsens makt upphört att beherrska henne.
Hon talar då ur sitt eget medvetande, sin egen känslovärld
och sin egen tro. Sådana hennes utsagor äro visserligen icke
många, men de äro tillräckligt upplysande. Vi anföra dem här.
Sibyllinen I, 1 ff. Sierskan uppmanar sina åhörare att
noga aktgifva på hvad »den högste konungen, all världens
skapare» skall förkunna genom henne.
Sibyllinen II, 1 ff. Den sång, som Gud ingifver henne,
är för henne »mycket fröjdande» (πολυγηθης), ehuru det
tillstånd, hvari den gudomliga ingifvelsen försätter sierskan,
är i kroppsligt afseende smärtsamt och kraftuttömmande. I
slutet af sången, sedan ingifvelsen upphört, aflägger hon en
fromt ångerfull bekännelse om sina synder och ber att få
hvila något ut, innan hon fortsätter profeterandet. I sin bön
kallar hon Gud: »helige mannarägngifvare, det stora rikets
konung!»
Sibyllan III, 1 ff. Hon beder åter Gud om att få hvila
ut från sången. Gud kallar hon här »den himmelske
ljungaren från höjden, som tronar på kerubim». Efter
ingifvelsens slut berättar hon, att Gud utvalt henne till sin
profetissa, emedan hon varit delaktig af det noakidiska husets
öden och uppenbarelser. Är denna utkorelse en nåd, som
fröjdar och styrker henne, så är den dock tillika förenad med
pinsamma rön, ej allenast därigenom, att inspirationen är en
eld, som tär hennes krafter, utan än mer därigenom, att
folken icke vilja tro henne, utan kalla »Guds stora
profetissa» en galning (v. 816). Ordställningen i slutet af sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
