Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
figurtaflor måla fantastiska trakter och stela klippor
med skarpt uppstigande bergtoppar, allt utfördt med
en mikroskopisk noggrannhet och framställdt i
skarpaste belysning utan allt luftperspektiv. Att från
dessa bakgrunder sluta till ett öppet sinne för
berglandskapens skönhet vore förhastadt. Medeltidens
målare betraktade bergen, såsom de gamle romarne
gjorde det, endast som en lämplig bakgrund, och
den enda skillnaden dem emellan är att de förre
saknade det sinne för bergens plastiska Iinier, som
de senare ägde. Bergscenerier, målade med verklig
kännedom om bergnaturens egendomligheter,
förekomma först på 15- och 1600-talet hos venetianerna,
hos Annibale Caracci och Salvator Rosa, hvilken
sistnämde är den förste, som för oss midt in i
berglandskapet och målar detta med uppenbar förkärlek och
träffande storartad karakteristik. Såsom man också
hade skäl att vänta, hafva således målarne gått
skalderna och författarne långt i förväg i upptäckten af delta
nya område för estetisk njutning, ehuru det var
författarne, och icke målarne, förbehållet att sprida denna
smak till den stora bildade allmänheten. Men det
var först år 1820, som en målare — hans namn
var Meuron från Neufchatel — vågade att på duken
återgifva en alptopp i hela hans vilda skick, då han,
badad af dagg och lösande sig från morgondimmorna,
emottager solens första strålar. Efter honom följde
Calame, Diday och många andra, och det rum, som
målandet af schweiziska, tyrolska ocb norska berg
nu intager, torde snarare kunna betraktas som för
stort än som för litet i förhållande till landskaps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
