Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märksamhet ägnas åt ett annat semitiskt folk, som
vid den tid jag nu skildrar väl längesedan upphört
att vara ett folk i detta ords vanliga betydelse och
sedan århundraden tillbaka saknade ett eget
fädernesland, men som det oaktadt fortfor att äga kraf på
historikerns intresse. Jag menar Judafolket.
År 70 efter Kristus, den 2 September, hade efter
en lång, af mångfaldiga fasor ledsagad belägring
Jerusalems hufvudfäste, borgen Antonia, fallit i den
stormande romerska belägringshärens våld. Den
för-tviflans strid det israelitiska folket hade öppnat för
sitt oberoende var afgjord. Framför sig sågo de
segrande romarne det härliga tempel, som Herodes
hade uppfört på det salomoniska templets
grundvalar, en väldig byggnad, som med sina yttre
pelargångar bildade ett slags fästning, och därbakom,
något längre i söder, sågs Zions höjd, dit en skara
af Judafolkets återstående kämpar dragit sig tillbaka.
Romarne kunde redan rådslå, om de skulle förstöra
det berömda hemlighetsfulla templet eller icke. Deras
fältherre, Titus, sonen af kejsar Vespasianus, ville
skona det; ty, som han sade, han förde krig mot
människor, icke mot byggnadskonsten; men mot hans
vilja hade ursinnige soldater kastat brandfacklan in
i templet. Innan ännu elden, som omhvärft det aldra
heligaste, brunnit ner, uppfördes på Zion ett
förfärligt skådespel. Titus hade erbjudit de judiske
strids-männen försköning, om de ville nedlägga vapen.
Svaret blef, att de svurit att icke gifva sig; men ville
Titus låta dem tåga bort, så skulle de med sina
kvinnor och barn begifva sig till öknen. Titus har-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
