Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skimrande stjärnor i mörkret. Det dryper blod, och
alla sedens band äro upplösta. Jag meddelade i
förra föreläsningen biskop Vilhelms af Ty rus
skildring af detsamma, och det ligger ingén öfverdrift i
hans ord att världen syntes återvända till Kaos. Den
tidens människor trodde det själfva. I alla Europas
länder väntade man med utgången af första
årtusendet af vår tideräkning yttersta domen och
världsför-störelsen. Tron, att vårt släktes sista tid var inne
hade utbredt sig äfven till ännu hedniska länder, djupt
in i Skandinavien, där likväl de sociala förhållandena
voro vida drägligare och folket lyckligare än
annorstädes, och det torde icke vara en slump, att den
värdshistoriska sången Völuspa, då diktades och med
stöd af en fornarisk myt förutsade och skildrade
världens undergång.
Jag har i föregående föreläsningar skildrat, huru
efter Karl den stores död det af honom
återupprättade västerländska kejsardömet sönderföll, huru
statsordningen upplöste sig, och en vild anarki utbredde
sig öfver hela det förra frankiska kejsarväldet:
Frankrike, Tyskland och Italien. Visserligen höjde sig
Tyskland åter till en viss makt och enhet under det ädla
sachsiska kejsarhuset, under Henrik fågelfängaren
och Otto den store, ättlingarne, som man trodde, af
den gamle hednahertigen Vittukind. Men efter Otto
den stores död började äfven i Tyskland tillståndet
varda lika förfärligt som i Frankrike och Italien.
Monarkierna sjönko i vanmakt; stora och små
vasaller trampade lag och ordning under fotterna, de
sträf-variden för vetenskap och konst, som Karl den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
