Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det nästan svårt att fatta, att man i samhällen,
hunna till icke obetydlig kultur, kunnat så länge
undvara denna uppfinning, regulatorn för hela det
borgerliga lifvet, affärslifvets drifhjul. Under den
antika tiden hjälpte man sig jämförelsevis därigenom,
att jämte sand- och vattenuren voro äfven solvisare
mycket allmänna. Man hade dem på alla torg; i de
förnäma husen funnos siafvar, som icke hade annat
att göra än att sköta de där befintliga tidmätarne af
olika slag och att utropa timmarne. Ett slags
tidmätare voro antagligen äfven de många i Rom
vaktgörande soldaterna, som mätte tiden efter tagna steg.
Äfven i västerlandet voro solvisare kända, men före
korstågen knappt brukade, emedan ingen förstod de
enklaste grundvalarne för kunskapen om dem eller
den s. k. gnomoniken. Denna var däremot bland
araberna en öfvad och uppdrifven vetenskap. Ännu
på 1300-talet fanns det ingen urmakare till yrket i
Paris, men däremot en och annan i Tyskland. När
franske konungen Karl V, som dog år 1380, behöfde
låta reparera elt lodur med slagverk, måste han
skaffa sig en tysk urmakare, Henrik von Wiek, som
lagade det åt honom. Spridningen af de nya uren
gick mycket långsamt. I Tyskland var det Augsburg
som år 1364 fick det första tornuret med slagverk;
därefter följde under samma århundrade Breslau och
Strassburg. Nürnberg fick sitt första tornur först år
1462. Det som uppsattes i Strassburg var särdeles
konstrikt och i 200 år en af stadens största
märkvärdigheter, tills det på 1500-talet ersattes af ett
nytt och än konstrikare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
