- Project Runeberg -  Världens herre /
316

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Amelie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 316 -

och lyckliga, och den, som ej förut reflekterat däröver
måste erkänna detta förhållande, då han kommer till
mormonerna. Alla dessa karlar och fruntimmer, som
dagen igenom arbetat i sitt anletes svett, befann sig nu
efter fulländat arbete utanför sina boningar med ett
lättare arbete eller utan sådant, pratande, skrattande,
sjungande eller dansande. Hela nya Jerusalem var som
en barnkammare. Från alla kanter skållade sång och
lekar. Det skulle vederkvickt även de levnadströttaste,
då de kommit första gången till denna stad och vid
denna tid. Kanske slumrade även under denna högljudda
glädje, smutsiga passioner och dåliga förvillelser. Men
vem kunde ana dem?

Emellertid kände Wolfram till dem. Därför gjorde
denna glädje ej något intryck på honom. Han gick
långsamt igenom kolonien, undvikande de ställen där
han kunde bliva observerad. Han kastade icke en enda
blick på de upplysta fönstren och de grupper, som
stodo eller sutto utanför husen. Endast en gång stannade
han. Han fick höra en melodi, som var honom
bekant från hans hemort, och ehuru den vid varje annat
tillfälle skulle avlockat honom ett leende, så stämde
den honom nu svårmodig, och en tung suck flög över
hans läppar.

Det var icke orden som rörde Wolframs hårda
hjärta. Det var melodien, som, så besynnerligt det låter,
ej var någon annan, än den till den gamla bekanta
sången: "Du, du, äger mitt hjärta." Länge stod han
orörlig under det melodien klingade alltjämt i
Wol-, frams öron. Den kom honom att glömma det
närvarande. Den trollade tillbaka hans tidigaste ungdom.

- Jag tror jag bliver sentimental, sade han
förargad, och kände en varm tår i ögat. Galenskap!

Raskt fortsatte han sin vandring, och stannade
slutligen femtio steg från ett stort blockhus. Det tjänade
som boning för de fruntimmer, som voro antingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free