Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geosfären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
10 K. BOHLIN, JORDENS FÖRHISTORIA.
nent åt den andra sidan. I hvad mån en dylik dislokation må hafva egt rum
beträffande Australien, öfverlemnas med ledning af nästa figur till närmare skärskådande.
Den täta atmosfär, hufvudsakligen bestående af vattenånga, som omgaf den en
gång glödflytande himmelskroppen, har vid därefter skeende afsvalning afgifvit det
vatten som utfyller oceanerna. Geologien visar nu, att ofantliga delar af nuvarande
landområden en gång i tiden befunnit sig under vatten, då flertalet nyare bergarter
uppenbarligen äro lagrade och uppstått på hafsbottnen. I samband därmed har man
sökt utreda gränserna för land och haf under skilda geologiska perioder och sålunda
konstruerat en s. k. paleogeografi.
Haf vens utbredning fastställes därvid med ledning af de funna marina sedimenten.
För afgörandet åter, om vissa delar af jorden under gångna tider varit land, äro
emellertid bevisen svårare och hvila hufvudsakligen på förekomster af tQrf- och
kolbäddar, sötvattensfossil och moränbildningar. Men af lätt insedda skäl äro dylika
kartor mindre noggranna, när de hänföra sig till aflägsnare epoker eller omfatta
större områden, från hvilka spåren från den ifrågavarande tiden ofta till stor del
utplånats. Man finner därför stora afvikelser mellan de framställningar olika forskare
gifva af samma skede i jordens utveckling. Emellertid angifver Sollas för den äldsta
s. k. kambriska perioden ett hafsband, som från norr till söder skulle hafva täckt
Skandinavien och Västeuropa samt den angränsande delen af nuvarande Atlantiska
oceanen, i viss öfverensstämmelse med nutidens fördelning af land och haf samt
med den ofvannämnda hypotesen angående kontinenternas uppkomst. Under den
därpå följande sf/«r-periodens början skall enligt de Lapparent norra Europa och
Amerika hafva varit land, men däremot Sydamerika, Afrika och Östasien hafva
motsvarats af haf. Under den därpå följande devon-tlden skall hafvet hafva
öfversväm-mat en stor del af Europa och Asien samt nästan hela Nordamerika och alltså hafva
företett den upp och nedvända världen mot de Lapparents silurtidskarta. I permisk
tid åter - efter devontiden och stenkolsperioden - tecknas landområdet såsom två
stora i öster och väster utsträckta kontinenter, åtskilda genom ett hafsband, som
sträckt sig från nuvarande Mexikanska viken öfver Medelhafvet och Stilla oceanen.
Då dessa uppgifter ej på det hela taget få bestridas, om de än äro underkastade
stor osäkerhet, så måste vi åtminstone draga den slutsatsen af dem, att
kontinenternas gränser under skilda tider varit växlande. Emellertid är att märka, att den
nuvarande tiden måste anses gifva den egentligaste föreställningen om urlandets
begränsning, emedan hafvet nu är som lägst och under föregående tider däremot
öfversvämmade en stor del af jordytans relief. Det öfverskott af vatten, som då fanns, det
återfinna vi numera konsoliderad! i polarområdenas is, som t. ex. under
stenkolsperioden knappt torde hafva existerat, samt dessutom absorberadt i den nuvarande
växt- och djurvärldens organismer.
Nära två tredjedelar af jordytan äro emellertid numera täckta af vatten. Af dessa
haf har Atlantiska oceanen blifvit noggrannast undersökt. Kartan visar, att längs
Amerikas hela kontinent alla floder hafva sitt utlopp österut i Atlanten och nästan
alla större floder i Europa och Afrika likaledes utmynna västerut i Atlanten. Större
delen af Atlantiska oceanen har ett djup af 3 l/% till 5 1/2 kilometer. Dess botten
utgör ett vidsträckt vågigt plan, hvaröfver en ås utgående från England sträcker
sig söder om Azorerna, där den uppstiger till 3A kilometer under hafsytan, för att
därefter på mindre än V» kilometers djup fortsätta åt sydväst till kusten af Guayana
och därefter åt sydöst, korsande Oceanen i riktning mot Ascension. Den sträcker
sig sålunda nära nog parallellt med Gamla världens kust.
Från England västerut sluttar hafsbottnen blott sakta bortåt 40 mil, men sjunker
därpå hastigt (under de nästa 3 milen 2 l/s kilometer eller ungefär 777 meter på
milen) Därefter sträcker den sig plant bortåt hundra mil västerut. Detta plan höjer
sig mot Färöarne och Island, som utgöra skiljegräns till den Arktiska oceanen. Från
Amerika sträcker sig New Foundlandsbanken långt ut i Oceanen. Mexikanska viken
skiljes från Atlanten af Florida samt angränsande öar och förmodas förr hafva varit
inhaf. Den omnämnda centrala åsen samt hafsdjupen på båda sidor om densamma
förlöpa med samma kurvatur som kontinentkusterna på östra och västra sidan.
Stilla oceanens bpttenrglief angifves i det hela genom fördelningen af dess öar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
