Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den yngre stenåldern (neolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
108 M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
De neolitiska stammar, som egnade sig åt åkerbruk och boskapsskötsel, förde ej
längre istidens kringirrande jägares lif. Numera känner man talrika byar eller enstaka
bostäder, där de slagit sig ned. Tidigast bekanta blefvo de schweiziska
pålbygg-naderna. Under vintern 1853-1854 rådde i Zurichsjön ett ovanligt lågt vattenstånd,
och härvid upptäcktes vid Obermeilen en mängd pålar som tjenat till stöd för ett
liggande golf med därå uppförda hyddor. Talrika fynd af redskap af horn och sten,
keramik m. m. visade, att anläggningen härrörde från förhistorisk tid. Sedan dess
hafva i Alptrakterna - i Schweiz, Norditalien, Frankrike, sydvästra Tyskland och
Österrike-Ungern - upptäckts flere hundra pålbyggnadsanläggningar, hörande dels
till sten- dels till bronsåldern. En af de viktigaste och äldre låg i en mosse vid
Hohenhausen intill Pfseffikon-sjön. Hela perioden har uppkallats efter denna boplats.
Omkring 120,000 kvadratfot hade här täckts af golf med byggnader, som genom en
3,000 steg lång brygga förenats med stranden. Trenne golflager lågo inbäddade i
torfven, vittnande om, att byn uppbyggts två gånger efter inträffade eldsvådor. En
stor mängd lösa föremål hafva anträffats bland dessa byggnadslemningar, dock inga
metaller. Torfven hade konserverat talrika fragment af väfnader, rep och nät liksom
äfven sädesslag och frukter, djurben m. m. Man har iakttagit, att husdjursbenen i
de äldre pålbyggnaderna äro betydligt mindre talrika än i de yngre, och kunnat
fördela de neolitiska pålbyggnaderna på tre efter hvarandra följande perioder, den sista
dock äfven med redskap af koppar och brons.
Tämligen oväntad var upptäckten af en svensk pålbyggnad vid Alvastra i
Östergötland; anlagd i en fuktig mosse, hvars yta ej kunnat bära en gående man. Det på
enstaka pålar och en risbädd hvilande golfvet af björk- och furustockar har uppburit
ett antal hyddor, af hvilka nu obetydligt mera än eldstäderna finnes kvar. I denna
pålbyggnad hafva hittats talrika yxor af gronsten, med och utan skafthål. Några äro
dubbeleggade och antyda därigenom boplatsens tidsställning - gånggriftstid. Vidare
finnas skrapor, pilspetsar, borrar af flinta, spåner, knackstenar, slipstenar, prylar af
get-, får-, svin- och harben, mejslar af ben och horn, pärlor af ben, tänder och
bärnsten, en träkrok, något keramik samt en myckenhet elddon. Dessa senare bestå
af spetsiga kvartsitstenar, bollar af svafvelkis samt fnöske af den äkta fnöskesvampen
(Polyporus fomentariusj. Genom att slå kvartsiten mot svafvelkisen frambragte man
en gnista, som i den mottagliga fnösksvampen fann näring.
Kunskapen om eldens användning hör till människans viktigaste kulturförvärf.
Redan under paleolitisk tid kände man elden, såsom framgår af kol- och askspåren
i redan tidigt bebodda grottor, och redan då frambragtes den troligen på liknande
sätt som under den yngre stenåldern. Urgammal är väl också gnidelden, som
bibehållit sig i aflägsna trakter intill nuvarande tid. Ända till uppfinningen af
stryk-och tändstickorna höll sig stenåldersmetoden att åstadkomma eld, om också stålet
ersatt stenen.
Redan förut har här omnämnts, huru i Alvastrapålbyggnaden anträffades
förkolnade sädeskorn (Hordeum hexastichum) och klufna äpplen. Fåret och geten höllos
säkert som husdjur, troligen svin, möjligen äfven nötkreatur och hund. Jakten
lemnade äfven bidrag till lifsuppehället, fisket däremot i ringa mån.
Alvastrapålbyggnaden visar sig genom sina yxtyper och pilspetsar, genom resterna
af åkerbruk och boskapsskötsel, tillhöra samma »megalitiska» kulturkrets, som
samtidigt härskade i större delen af det öfriga Sydsverige och i större delen af Danmark.
Samtidigt trifdes utefter Sveriges östkust en annan kultur, troligen uppburen af ett
annat folk. På en rad boplatser, som under gånggriftstiden (2,500-2,000 f. Kr.)
lågo helt nära den dåtida kusten, har man funnit spåren af denna annorlunda artade
kultur, som i åtskilliga afseenden synes hafva byggt vidare på den ofvan omtalade
epipaleolitiska kulturen. Den använder ännu benharpuner och benpilar eller
öfver-flyttningar i skiffer af benformer; åkerbruket synes vara dessa östliga stammar obekant
och boskapsskötseln åtminstone svagt utvecklad. Från Skandinavien - äfven i
Norges mellersta delar uppträder denna kultur - har den trängt öfver Östersjön,
och sannolikt utgöra keramiska företeelser och benredskap, som hittats långt österut
i Ryssland, besläktade och ofta degenererade utvecklingsformer. Denna östliga
boplatskultur har också en skulptur- och gravyrkonst att uppvisa, som är af stort in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
