Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Begynnelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
152
J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
att enskilda delar af nationen tidigt förlorade det inbördes
sammanhanget och starkt differentierades i språk och seder.
I delta ligger också orsaken till denna partikularism, som
bildar det ödesdigraste draget i den grekiska
nationalkarak-tären och som slutligen föranledde den grekiska
själfstän-dighelens undergång. Helt säkert hafva väl ingenstädes
inom ett så litet område så många dialekter talats. Dessa
dialekters uppkomst tillhör helt och hållet den förhistoriska
tiden; redan vid slutet af det andra årtusendet f. Kr. måste
differentieringsprocessen hafva: varit afslutad i sina
väsentligaste drag. Vi få således icke vänta att af direkt
tradition erfara något om densamma; men då dialekterna
förekomma i viss ordning, hafva^ vi däri ett medel att bilda
oss en föreställning om grekernas utbredning öfver halfön
och åskådliggöra för oss de grekiska Stammarnes
vandringar under den tid, då de ännu icke voro fullt bofasta. Hvad
man på delta sätt kan finna såsom påtagligt är ungefär
följande, men därvid får ej glömmas, att vi ännu icke
förmå att fatta mera än de stora konturerna hos bilden och
att händelserna i verkligheten sannolikt förlupit på ett vida
mindre enkelt och rätlinigt sätt. Berget Pindos i norra
Grekland har toppar, som räcka 2,500 meter i höjden och
under största delen af året äro snöbetäckta. Detta berg
utgör en skarp geografisk och på samma gång dialektisk
gräns. Väster om Pindos, i det klyftrika epirotiska
berglandet, ända bort till Joniska hafvet talades de munarter,
som vi benämna norddoriska och som högst sannolikt stått
i närmasle sammanhang med doriska dialekten i
inskränktare bemärkelse. Öster om Pindos däremot på den s. k.
Peneiosslätten härskade den thessaliska munarten, som
väsentligen skilde sig från den förra. Med denna
thessaliska dialekt är åter den i Boiotien talade i många afseenden
nästan identisk, så att man i detta afseende knappast kan
frigöra sig från den uppfattningen, att de stammar, som
talade dessa dialekter, en gång också stått i territorialt
sammanhang inbördes. Söder om Boiotien bildar Kithairons
och Parnes’ bergland en skarp gräns mellan områden, inom
hvilka skilda dialekter talas. Den munart, som förekom
på andra sidan om dessa berg på den attiska halfön och
på ön Euboia, bildar en afgjord molsats till den boiotiska
trots åtskilliga beröringspunkter, som måste vara en följd
af det inflytande, som grannskapet under tidernas lopp
utöfvat. Det är af geografiska skäl så godt som afgjord
sak, att denna så kallade ioniska dialekt en gång var
inhemsk äfven väster om Ättika i Megaris ända till Isthmos,
och det är icke uteslutet, att den en gång talades i en stor
del af Argolis på andra sidan Isthmos. I den afgjordt
största delen af Peloponnesos talades emellertid en helt
annan dialekt, nämligen den, som i hislorisk tid bibehållit
sig i denna halfös centralaste del, i landskapet Arkadien.
Vi återfinna samma dialekt på Cypern, och då denna
ingenstädes till hafvet nående provins icke kan hafva gifvit ön
Cypern dess befolkning, så måste den arkadisk-cypriska
munarten en gång haft hemort äfven i Peloponnesos’
kustområden. Frånsedt alla olikheter öfverensstämmer denna
gammalpeloponnesiska dialekt i en rad af yngre bildningar,
som de nordgrekiska dialekterna sakna på ett slående sätt
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
