Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den homeriska tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
170 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
rika innehåll kunde nu utvecklas endast i omfångsrika kompositioner, och så
utvecklade sig ur hjältesången det heroiska epos.
Vi hafva i det föregående sett, att den episka diktens teknik går tillbaka ända
till den mykeniska tiden; äfven det episka versmåttetr hexametern, stammar från denna
tid eller har åtminstone utvecklat sig ur ett den mykeniska tidens daktyliska versmått.
Dikter hafva vi visserligen icke kvar från denna guda- och hjältesångens första tid.
Vi hafva kvar endast de båda stora homeriska hjältedikterna, hvilka beteckna
höjdpunkten för denna utveckling, icke ens forntiden egde äldre episka dikter i behåll.
Men redan det konventionella, af stående formler fyllda språket, som träder oss
tillmötes i Iliaden och Odysseen, skulle för oss bevisa, att dessa dikter stå vid slutet af
en lång utvecklingsserie.
Den utan jämförelse berömdaste bland de episka sagokretsarne anknytes vid
förstöringen af Ilion, som enligt de bevarade resternas vittnesbörd både i förmykenisk och i
synnerhet i mykenisk tid varit en af Hellespontens mest betydande städer, ehuru platsen
för densamma århundraden igenom fick ligga öde, till dess Lysimachos vid pass år
300 f. Kr. lät där anlägga en ny stad. Stadens förstöring är alltså en verklig händelse,
otvifvelaktigt är väl också, att den förstörts af grekerna, enär grekernas utbredning
öfver Egeiska hafvets kustland infaller just under den mykeniska periodens sista
århundraden. Men de sagor, som bilda själfva kärnan i sångerna om striderna kring
Ilion, äro vida äldre och hafva intet att skaffa med stadens förstöring. Till grund
ligger ytterst en urgammal myt om ljusandarnes (lykiernas) strid mot molnandarne
(danaerna), och är denna förbunden med myten om mångudinnans (Helenas)
bort-röfvande genom solguden och hennes återförande genom ett med henne nära förbundet
brödrapar af gudomligt ursprung, en myt, som berättades på skiftande sätt. Enligt
den attiska sagan skulle Helena hafva bortröfvats af Theseus och återförts till Sparta
af sina bröder Dioskurerna. De homeriska dikterna angifva trojanen Alexandros
såsom röfvaren, från hvilken sedan Helena återtages af sin make Menelaos och dennes
broder Agamemnon. Med dessa myter hafva sedan en hel rad af andra myter och
sagogestalter införlifvats, ehuru de från början stått alldeles utanför den trojanska
sagokretsen. Så särskildt sagan om solhjälten Odysseus, som nedstiger till Hades och
från dödsriket återvänder till hemmet och med sina aldrig felande pilar dödar de
onda makter, som under hans frånvaro varit besvärliga för hans maka.
Den andra af de berömda grekiska sagokretsarne anknyter sig till den bekanta
sagan om Oidipus, som dödar sin fader och gifter sig med sin moder utan att veta,
att de äro hans föräldrar, och som sedan, när hans brott kommit i dagen, sig till
straff och till brottets försoning utsticker sina ögon och förbannar sina med modern
aflade söner, hvaraf tvedräkt utbryter mellan sönerna och dessa döda hvarandra
i strid. Härmed förbands sagan om de sju argeiska hjältarnes härnadståg mot Thebe,
hvilka funno sin död framför Thebes portar, men sedan hämnas af sina söner, åt
hvilka staden måste gifva sig. Att äfven här naturmyter utgöra underlaget är
otvifvelaktigt, men dessa undandraga sig säker analys af den orsak, att den thebanska kretsens
sagor föreligga i en jämförelsevis yngre form.
De episka dikter, i hvilka dessa och andra sagokretsar upptagits och behandlats
och funnit sin utdaning, hafva uppstått i lonien. Därom lemna dialekten i Iliaden
och Odysseen liksom fragmenten af förlorade episka dikter intet tvifvel öfrigt; men på
samma gång göra talrika eolismer, insprängda här och där i det ioniska
språkmaterialet, den tanken sannolik, att före det ioniska epos gått ett eoliskt, hvilket
i sin tur skulle härstamma från ett mykeniskt. Då hvart och ett af dessa episka
lager hvilar på det föregående och har detta att tacka för mycket både i afseende
på innehåll och förrn, är det ett ofruktbart företag att spörja efter de episka dikternas
författare. Ty oräkneliga skalder hafva direkt eller indirekt medarbetat på Iliaden
och Odysseen. Men just denna kontinuitet i den episka sången visar oss, att den
varit föremål för yrkesmässig utöfning af skalder, såsom också skildringar ur
Odysseen betyga. Hjältediktningens konst gick i arf från fader till son, från mästaren
till lärjungen, liksom all konstfärdighet i denna strängt bundna tid. En af dessa
skaldeätter voro Homeriderna på ön Chios, hvilka sannolikt förgrenade sig äfven
till andra ioniska städer och hos hvilka särskildt sångerna ur den trojanska sågo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
