Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Frihetskrigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRIHETSKRIGEN. 209
men hade sedan för sin delaktighet i ioniska upproret nråst fly för perserna och
befann sig nu i Athen. För tillfället beklädde han ämbete såsom strateg. Det var
framför allt hans förtjenst, att man i stället för att inskränka sig till att försvara
murarne beslöt att rycka fienden tillmötes och att, om så skulle blifva nödvändigt,
kämpa och segra på öppna fältet. Athenarne intogo därför ställning på höjderna i
väster om slätten vid Marathon, medan man samtidigt skickade ilbud till Sparta med
bön om snar hjälp.
Den athenska hären torde hafva uppgått till 9,000 tungt beväpnade och fullt ut
lika mycket i lätta trupper. Perserna torde knappt hafva varit starkare, enär det
i betraktande af litenheten hos den tidens skepp skulle hafva varit svårt att i en
enda transport föra ett större antal trupper öfver hafvet. Af denna samma
anledning var också den persiska härens hufvudvapen, rytteriet, så godt som alls icke
företrädt i slaget vid Marathon. Af denna grund drogo sig perserna för ett angrepp
på athenarnes fasta ställning, och när det uppror i Athen, på hvilket man väntat,
uteblef, beslöt man sig omsider för strid, för att icke genom att dröja längre utsätta
sig för att behöfva kämpa på en gång mot athenare och spartaner. Emellertid höllo
de lättrustade persiska trupperna icke stånd mot stöten af athenarnes i slutna led
framstormande hopliter och trängdes med stora förluster till sina skepp, som lågo
uppdragna på stranden. Här satte de sig med förtviflans mod än en gång till
motvärn, och det lyckades dem verkligen att rädda flottan utom sju fartyg, som tillföllo
segraren som byte. Af barbarerna sägas 6,400 hafva fallit, medan segervinnarne
förlorat blott 192 man. Deras grafhög reser sig än i dag på valplatsen i söder på
Marathon-slätten.
För perserna återstod nu endast att återvända till Asien. Konung Dareios var
naturligtvis aldrig ett ögonblick i tvifvel om att den skymf, som hans härsmakt
lidit vid Marathon, måste utplånas, men på samma gång insåg han, att han hade
underskattat fienden och att ett framgångsrikt fälttåg mot Grekland kunde föras
blott med uppbådandet af mycket större härsmakt och med större tillrustningar.
Men innan dessa hunnit afslutas, dog konung Dareios år 485, och hans efterträdare
Xerxes hade först att kufva uppror i Babylonien och Egypten, innan han kunde
tänka på att ånyo upptaga sin faders planer mot väster. Så hade Grekland lugn
en tid efter Marathon.
I Athen var nu den inflytelserikaste mannen Miltiades, som gjort sitt bästa vid
Marathon. På förslag af honom beslutades, att man skulle gå till angrepp och
närmast tukta Cykladerna för deras anslutning till den persiska saken. Alltså skickades
under Miltiades’ befäl en flotta mot Paros och börjades belägringen af den befästa
hufvudstaden. Företaget slutade med fullkomligt misslyckande. Miltiades s;älf
sårades och måste med oförrättadt ärende återvända till Athen. Här ställdes han inför
domstol och dömdes att ersätta staten kostnaderna för det olyckliga fälttåget. Icke
långt därefter dog han af sina sår. Anklagelsen hade framställts af Xanthippos,
Alkmeoniden Megakles’ svåger, och därmed lyckades Alkmeonidernas familj, som
på sistone varit trängd mer i bakgrunden, åter komma till ett ledande inflytande i
staten. Detta använde den till att ännu mer i demokratisk anda utbilda Kleisthenes’
författning. För att för alltid göra tyrannernas anhängare oskadliga, infördes
omröstningen med lerskärfvor, den s. k. ostrakismen. Hvarje år på våren förelades i
folkförsamlingen deri frågan, om det i staten gåfves någon medborgare, som vore
farlig för friheten. Besvarades denna fråga med ja, så skref vid ett annat
folkförsamlingssammanträde hvarje närvarande på en lerskärfva namnet på den man, som
föreföll honom politiskt misstänkt. Den, som erhållit det största antalet röster, måste
för tio år gå i landsflykt. Den nya lagen kom genast till användning, och Hipparchos,
son till Charmos, besläktad med Peisistratiderna och ledare för deras parti i Athen,
var den förste, på hvilken denna lag tillämpades (år 487). Vidare bestämdes, att de
nio högsta statsämbetsmännen (archonterna), som förut valdes af folkförsamlingen,
för framtiden skulle utnämnas genom lottning, hvarigenom det naturligtvis var ute
med deras politiska betydelse; de nedsjönko till att vara endast förvaltningsorgan, under
det att råd och folkförsamling eller snarare de ledande politikerna inom båda dessa
organisationer vunno utslagsgifvande inflytande. Ledningen af krigsväsendet öfver-
Vårldshistoria L 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
