Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Reaktionens tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
REAKTIONENS TID. 281
Nu kom det till öppen brytning mellan Athen och Persien. Konung Euagoras af
Salamis hade under de sista åren nästan helt och hållet bragt Rhodos under sin spira
och hade i följd däraf kommit i krig med sin öfverherre. storkonungen, som icke
ville tåla dessa öfvergrepp och sände en här och en flotta öfver mot ön. Euagoras
trädde nu i förbund med Egypten, som för några år sedan afskakat sig persiska
öfverväldet, och vände sig äfven till Athen med bön om hjälp. Där hade man ännu
i friskt minne de tjenster, som han hade gjort Konon, men framför allt, man var
öfvertygad, att sämjan med Persien icke längre skulle vara möjlig att upprätthålla.
Man afslöt därför ett förbund med Euagoras och sände skepp och trupper till hans hjälp.
Detta måste naturligtvis leda därtill, att storkonungen träffade aftal med Sparta.
Tiribazos, som redan fyra år förut hade talat för denna politik, utnämndes än en
gång till satrap i Sardes, och än en gång öfvergick Antalkidas till Asien. Tillsamman
med Tiribazos afreste han sedan till det kungliga hoflägret vid Susa, och här afslöts
freden hufvudsakligen på samma villkor, som Sparta redan vid den första
underhandlingen erbjudit (387).
Nu gällde det att tvinga Athen och dess allierade att godkänna denna fred.
Pelo-ponnesierna och de persiska satraperna i Mindre Asien samlade i Hellesponten allt
hvad de hade till sitt förfogande af fartyg. Dionysios af Syrakusa sände en eskader
af 20 trierer, så att Antalkidas snart hade 80 krigsskepp under sitt befäl och var i
stånd att för athenarne afskära spannmålstillförseln från Pontos. Då dessutom den
svåraste finansnöd rådde i Athen, fogade man sig slutligen i det oundvikliga, och
därigenom blefvo äfven Argos och Thebe tvungna att göra detsamma. Athen afstod
från alla af Thrasybulos gjorda eröfringar. Argos frigaf Korint, som det hade förenat
med sig till en stat, och det boiotiska förbundet upplöstes. Det »korintiska kriget»
var slut (386). Den vid detta tillfälle afslutade freden blef för ett halft århundrade
framåt i tiden grundvalen för förhållandena å ena sidan mellan Persien och grekerna
och å den andra för förhållandena mellan grekerna inbördes, till dess Alexander
med sitt svärd skar sönder detta skymfliga fördrag.
Cypern hade i en af fredsartiklarne uttryckligen nämnts såsom kunglig besittning,
och Athen drog i kraft häraf sina trupper från ön. Men Euagoras höll sig för stark
nog att utan dess understöd fortsätta kriget i förbund med Egypten. Storkonungen
beslöt nu närmast att bringa detta land till underkastelse och samlade för ändamålet
en stor krigshär i Syrien. Men angreppet afvisades, och den egyptiske konungen,
Akoris, kunde intränga i Syrien och besätta en del af landet, medan hans allierade
Euagoras intog det viktiga Tyros. -Nu vände sig perserna mot Cypern. En grekisk
legohär värfvades, och en flotta utrustades i de ioniska hämnarne, med hvilken
Tiribazos gick öfver till ön (381). I en stor sjödrabbning vid Kition blef Euagoras’ flotta
slagen, och därpå ryckte Tiribazos fram mot Salamis och började belägringen. Då
hjälp ingenstädesifrån var att vänta, måste Euagoras till sist gifva sig. Han afstod
från alla sina eröfringar, men förblef i besittning af sitt ärfda furstendöme (380).
Emellertid hade Sparta med framgång arbetat på att återvinna sin forna
maktställning inom Grekland. Mantineia, den mäktigaste staden i Arkadien, hade
visserligen efter den stora seger, som spartanerna 418 tillkämpat sig under dess murar,
ånyo inträdt i det peloponnesiska förbundet, men det oaktadt bibehållit sin
demokratiska författning och på grund däraf under det senaste kriget endast lamt
understödt Sparta, om det också icke direkt vågat ett affall. Nu tycktes tiden vara inne
att hålla afräkning med staden. Ett påbud gafs, att murarne kring staden skulle
nedrifvas. Då man vägrade, ryckte konung Agesipolis i fält och tvang staden efter
lång belägring till underkastelse. Den refs i grund, och invånarne fingo slå sig ned
i fem små köpingar, genom hvilkas sammanslagning Mantineia en gång hade uppstått
för mer än hundra år sedan (384).
Sedan sålunda Spartas anseende på Peloponnesos återställts, ingrep man också i
Nordgrekland. Där hade alltsedan det peloponnesiska kriget de chalkidiska städerna
på thrakiska sydkusten slutit sig tillsamman omkring Olynthos till ett förbund, som
småningom kommit att få en betydande makt. Nu voro olynthierna just i färd med
att till inträde i förbundet tvinga städerna Apollonia och Akanthos. Dessa vände sig
då till Sparta med ansökan om hjälp, och här var man så mycket mer beredd till
Världshistoria L 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
