Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Italiens folk och stammar och den latinsk-romerska nationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
364 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
emellertid ej sluta till ett tvåfaldigt låntagande hos de västgrekiska alfabeten från de
italiska folkens sida. Sedan öfver tjugu år tillbaka känner man en gammal inskrift från
Prseneste, i hvilken / ännu återgafs genom två tecken, genom /’/?, alltså genom wh.’
Från denna form för f har man utgått, den latinska gruppen har för /"-ljudet bibehållit
endast det första tecknet, men etruskisk-umbrisk-oskiska gruppen har upptagit och
omändrat det andra. Huruvida det senaste fyndet af en lydisk inskrift tyder på annat,
återstår att afvakta.
Greker och osker, latiner och volsker, umbrer, etrusker, galler, veneter och ligurer
bodde under århundraden bredvid hvarandra på Italiens jord utan att någonsin bilda en
verklig enhet, och när ändtligen en sådan började och fick form, så var det närmast
ett statsförbunds enhet, ur hvilken småningom en nationens enhet skulle framväxa.
Begreppet nation är i förhållande å ena sidan till härstamningen och rasen och å
den andra i förhållande till staten ett omstridt begrepp. Hvad som obetingadt står fast,
är allenast språkets förhållande såsom den nationella enhetens underlag. Där språkets
enhet saknas, där kan man tala på sin höjd om blifvande och under bildning varande
nationer men aldrig om färdigbildade. Härstamningens och rasens enhet förefinnes
icke hos någon enda nation. Nationerna hafva samt och synnerligen vuxit tillsamman
af olika stammar och folk till enhet i språk och kultur. Statens enhet är det mål,
hvartill nationen nästan öfverallt sträfvar, men som den icke öfverallt kan upphinna.
Fullkomligt tydligt är det för oss, huru hellenernas stammar genom den kolonisation,
som gick till kusten af Mindre Asien, blefvo medvetna om sin samhörighet i motsats
till barbarerna. Här uppstod deras gemensamhetsmedvetande, och ur kolonisationen
har den helleniska nationen uppvuxit, hvilken alltid förblifvit en språkets och kulturens
enhet, men dock icke fört till en nationell statsenhet. Konungarne Filip och Alexander
enade visserligen moderlandets hellener, men Alexanders världsrike var dock allt annat
än en hellenisk nationalstat. I motsats till hellenerna har däremot i Italien nationens
uppkomst utgått från statsförbundets enhet, och ytterligare tvåhundra år voro behöfliga
för att från statsväsendets enhetlighet leda öfver till språkets och nationens enhet.
Denna nations enhetliga språk blef latinet och den stat, från hvilket allt utgick, har
varit den romerska staten.
l Rom var aldrig endast en bland latinska städer, utan från början har denna stad
^intagit en särställning och småningom vunnit herravälde öfver Latium; år 338 f. Kr.
var detta herravälde fullt färdigt. Under de två följande mansåldrarne underkufvade
Rom samniter och greker, sabeller, umbrer och etrusker, och när år 264 f. Kr. kriget
på Sicilien började, var redan det italiska förbundet färdigt. Före kriget med Hannibal
betvungo romarne äfven de galliska stammarne vid Po. Detta förbund höll fast
tillsamman, emedan de förbundna staterna snart insågo sin intressegemenskap, och mot
detta förbunds fasthet ledo Hannibals stridskrafter skeppsbrott. I vapenbrödraskap
hafva italikerna tillsammans med de ledande romarne vunnit provinserna, som trots
detta icke blefvo det italiska statsförbundets utan romerska provinser. För att vinna
full och lika andel i den fördel, som provinserna skänkte, eftersträfvade
bundsförvanterna den romerska medborgarrätten, och genom bundsförvantskriget blefvo
romarne nödgade att medgifva den. Från år 90 f. Kr. räckte den romerska
medborgarrätten från Messinasundet intill Po, och år 49 f. Kr. utsträckte Caesar
densamma ända till Alperna. Med år 90, resp. 49 f. Kr. äro alla italiker romare med full
besittning af alla rättigheter. Under bundsförvantskriget hade de italiska
Stammarnes särintressen för sista gången framträdt, och i detta italikernas förbund mot Rom
hade det oskiska språket officiellt trädt vid sidan af det latinska. Men i och med
upptagandet i det härskande folkets förbund försvunno alla motsatser. Hvar och en
är romare och vill också vara det, men alla romare äro latiner. Det latinska språket
blifver nu allmänt i Italien det officiella, hvilket det förut visst icke varit. Äfven
försvinna dialekterna och de främmande språken vid det allmänna lifvets samfärdsel.
- Dialektinskrifterna blifva allt sällsyntare och upphöra omsider fullständigt. Äfven
etruskiskan, som i egenskap af litteraturspråk höll sig något längre, upphör alldeles
och med språket den etruskiska nationen. Men det etruskiska folket öfverlefde sitt språk
och uppgick i det latinsk-romerska folket. Augusti kejsardöme förefann således
Italiens ening till en latinsk-romersk nation fullt afslutad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
