Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Rom och Karthago. Siciliens och Norditaliens eröfring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litet emellanåt gaf luft och utrymme. I spetsen för staden stodo två konungar, som
årligen ombyttes, suffeterna, domarne, och vid sidan af dem de gamles råd, gerusia,
bestående af trettio medlemmar. Ett utvidgadt af trehundra medlemmar bestående
råd sammanträdde icke ensamt för sig utan blott i järnband med det mindre rådet.
Kanhända var det en sådan gemensam rådsförsamling förbehållet att tillsätta
suffeterna under förbehåll af en borgarförsamlings godkännande. Omkring år 450 f. Kr.
hade de etthundrafyras statsdomstol uppkommit, hvilken sedermera nådde till den
största betydelse och makt äfven gentemot suffeterna. Från suffeternas ämbete
afskildes fältherreämbetet. En suffet kunde blifva fältherre, men fältherren behöfde
ej vara suffet. De i krig suveräna fältherrarne öfvervakades dock af en kommitté af
rådet. Det var en aristokratisk, oligarkisk författning, men denna rika aristokrati
hvilade på handel och yrken, medan den romerska hade till förutsättning landtbruket.
Inom ätten Mago, senare äfven inom ätten Barkas, framträdde en viss tendens till
monarkisk koncentrering af makten.
Konflikten mellan Rom och Karthago var en psykologisk nödvändighet. Under
år 338 f. Kr. hade romarne sprängt det latinska förbundet och lagt Latium under sin
öfverhöghet. Två människoåldrar af oafbrutna strider och eröfringar hade följt,
Samnium och Etrurien voro kufvade, de krigiska städerna i nedre Italien hade anslutit
sig, Tarentum år 272 f. Kr. Romarne stodo vid sundet, som skiljer Italien och Sicilien.
Efter dessa strider och framgångar under decennier kunde man icke vänta att romarne
skulle uppgifva sin gamla vana att eröfra, de hade redan sina blickar fästa på ön,
och det kunde för dem bero endast på ett lämpligt tillfälle att föra sin härsmakt öfver
det smala sund, som låg i vägen. Numera var den tid oåterkalleligen förbi, då
man, såsom man gjort år 306 f. Kr., kunde uppdraga gränser mellan Roms och
Karthagos intressesfärer. När Pyrrhos lemnat Sicilien, hade Hieron bemäktigat sig
väldet i Syrakusa, och hans seger öfver Agathokles’ legotrupper, mamertinerna från
Messana, upphöjde honom till konungavärdighet år 269 f. Kr. I sin nöd gentemot
syrakusanerna vacklade mamertinerna en tid bortåt mellan Rom och Karthago, och
romarne kunde väl låta Messana blifva syrakusansk besittning, men under inga
förhållanden karthagisk. Därför gaf det romerska folket sitt bifall till öfvergången
till Sicilien, och år 264 f. Kr. började det krig mellan Rom och Karthago, hvilket 120
år längre fram i tiden skulle få sin afslutning med Karthagos fall. Hieron ingick
förbund med romarne, och dessa hade redan efter intagandet af Agrigentum satt såsom
sitt mål att helt och hållet utdrifva karthagerna från Sicilien. Men nu kunde de utan
egen flotta ingenting uträtta mot Karthagos sjömakt, och äfven om de i sammanhang
med Appii Claudii härorganisation år 309 f. Kr. hade tillsatt tvenne personer med
uppsikt öfver sjöväsendet, hade de dock inga skepp för krigsbruk. Men raskt och
beslutsamt byggde de nu en krigsflotta och vunno genom användandet af änterhakar,
något som karthagerna icke beräknat, sin första stora sjöseger vid Mylae. Segrarens
namn var C. Duilius, och hans inskrift finnes ännu bevarad i en stenkopia från
första kejsartiden. För att bringa till afgörande det krig, som gick långsamt på
Sicilien, öfvergingo romarne till och med till Afrika, där den romerske konsuln M.
Atilius Regulus intog Tunes. Karthagerna bådo då om fred, men romarnes högt
stegrade fordringar gjorde den omöjlig. Med hjälp af grekiska legotrupper under
anförande af lakedemoniern Xanthippos lyckades det för karthagerna att besegra
romarne och taga deras konsul till fånga. Romarne utrymde då Afrika redan år 255
f. Kr. Men på Sicilien fortsatte de kriget med kraft, med den betydelsefulla eröfringen
af Panormos år 254 f. Kr. föll öns nordkust i romarnes händer. Just vid Panormos
vann konsuln L. Csecilius Metellus en lysande seger till lands. År 249 f. Kr. togo
romarne äfven Eryx och det västsiciliska belägringskriget började. Karthagerna höllo
sig kvar i Lilybaion och Drepana, Hamilkar Barkas besatte Monte Pellegrino vid
Palermo och återtog Eryx. Såsom sjöfästningar voro Drepana och Lilybaion icke
möjliga att betvinga eller uthungra, så länge karthagerna voro herrar på sjön. Romerska
statens tillgångar blefvo allt knappare, men romerska privatmäns frikostighet skapade
på enskild väg en ny romersk flotta, och med denna besegrade konsul C. Lutatius
Catulus år 242 f. Kr. karthagerna vid de Aegatiska öarne. Därmed var kriget afgjordt,
och i freden af 241 f. Kr. afstod Karthago från Sicilien och öarne mellan Sicilien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
