Världshistoria / Forntiden / 431 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Hannibalskriget. - 16. Konung Philippos af Makedonien, Flamininus och grekerna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Philippos V. Perseus. Antigonos Doson.

Makedoniska konungarnes mynt.

Sena Gallica vid Metaurusfloden. Afgörandet i kriget hade därmed skett, och
Hannibal lefde nu ett röfvarlif i Bruttium. I Spanien vunno romarne år 206 f. Kr.
äfven Gades, och segerkrönt återvände Scipio till Rom. År 205 f. Kr. slöt konung
Philippos fred med romarne. Nu öfvergingo dessa till ett direkt angrepp på Karthago.
Just år 205 f. Kr. hade Scipio såsom konsul trädt i spetsen för staten. Han gick
nu öfver till Sicilien och rustade sig till alt gå öfver till Afrika. Om Hannibal
bekymrade han sig icke längre, han finge gärna stanna kvar på bruttiskt område.
Det följande året, 204 f. Kr., medförde strider mellan Scipio och karthagerna. De
båda numidiska konungarne, Masinissa och Syphax, den förre fordom förbunden
med karthagerna och den senare med romarne, hade för länge sedan ombytt roller,
och under det att Syphax blef karthagernas bundsförvant, funno romarne verksam
hjälp hos den förslagne och dådkraftige Masinissa. Nu kallade karthagerna Hannibal
tillbaka och det kom till strid mellan honom och Scipio. Striden stod år 202 f. Kr.
vid Zama och utföll till romarnes fördel. Karthago erhöll nu fred, men hvilken fred!
Den högt tilltagna krigsskadeersättningen var därvid det minsta. De besegrade måste
afstå så godt som hela sin krigsflotta; det spanska riket blef förloradt för dem; de
voro nu inskränkta till Afrika och det blef dem förbjudet att föra krig utom Afrika,
inom Afrika blott efter tillstånd från Rom. En sådan hämsko gentemot en sådan
granne som Masinissa! Dessa villkor, hvilka Karthago måste underkasta sig,
ut-ströko staden ur makternas krets; den blef fullkomligt beroende af romarne.
Världens utseende var nu mycket förändradt. Två årtionden tidigare stodo två rivaler
emot hvarandra i Medelhafvets västra del; nu var den ene undanskjuten, och den
andre härskade hädanefter utan medtäflare. Det italiska förbundet stod ånyo helt
och hållet till romarnes förfogande; de härskade öfver Öst- och Västsicilien och
öfver Spaniens kuster ända till långt in i landet; Norditaliens kelter måste åter
erkänna Roms öfvermakt, och den gamla vänskapen med Massilia säkerställde
Sydgallien och vägen till Spanien. I väster om Karthago utöfvade romarne politiskt
inflytande genom sin förbindelse med den numidiske konungen Masinissa. Hela
Västerlandet stod nu redan under romerskt inflytande, men vid sidan af detta stod
ännu det hellenistiska statssystemet upprätt. Huru länge kunde det dröja, innan
hellenismens värld föll till föga för romarnes svärd?

16. Konung Philippos af Makedonien, Flamininus och grekerna.

Det helleniska förbundets organisation under makedonisk ledning, som Antigonos
Doson år 223 hade kunnat genomföra, hade än en gång gifvit åt makedonierna
öfverväldet i Grekland. Konung Philippos mottog detta öfvervälde af sin förmyndare.
Men om han verkligen ville blifva herre i Grekland, måste äfven aitolerna foga sig
efter honom. Aitolerna hade infallit i Messenien, och messenierna sökte hjälp hos
acheerna. Acheerna beviljade denna hjälp, men Aratos från Sikyon, som ånyo var
acheisk strateg, blef slagen vid den lilla arkadiska staden Kaphyai af aitolerna.
Detta nederlag för acheerna, hvilka tillhörde det makedoniska förbundet, blef för
konung Philippos en anledning att inkalla en förbundsförsamling till Korint, och
denna församling beslöt att föra krig mot aitolerna. Därmed utbröt det s. k.
bundsförvantskriget år 220 f. Kr., och var detta krig ett det grekisk-makedoniska
förbundets krig mot aitolerna. Spartanerna gjorde gemensam sak med aitolerna, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>