- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
526

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

526 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.

lioteken och fördrifva Homeros ur sitt rike, liksom Platon fördrifvit honom ur sin
idealstat. Äfven det, som illvilligt prat visste berätta om de visserligen resultatlösa
fälttågen till Rhen och Nordsjön, är delvis uppenbar burlesk och karikatyr; i
kejsar-legenden har karikatyren spelat en stor roll. Med sådant material var det emellertid
lätt att bygga upp en teori om caesarvansinnet såsom en specifik pathologisk
företeelse.

Så mycket är ju säkert, att hand i hand med det dåraktiga jäktandet efter
ytterligheter, hvilket fick särskildt uttryck i förgudningen, gick naturenligt en viss
inskränkning af den andliga horisonten. Men en formlig rubbning i förståndet låter sig icke
påvisa hos Caligula. Han visste mycket väl hvad han gjorde. Om det för hans
obändiga makt- och härsklystnad var en förödmjukande tanke att blott vara den
förste medborgaren i staten och att vid sin sida hafva en, som med honom delade
makten, så gafs det för honom, om han ville öfvervinna denna ännu i det allmänna
lifvet djupt rotade tanke, ingen annan väg än det systematiska utnyttjandet af dogmen
om monarkens gudomlighet. Enligt en uppgift af juden Philon, hvilken såsom
ordförande för en beskickning från Alexandrias judar gjorde så ledsamma erfarenheter
med Caligula, skall kejsaren i denna dogms anda hafva sagt om sig sig själf: »Liksom
herden, som står öfver hjorden, är af ett annat stoff än denna, på samma sätt står
jag öfver människorna». Detta var i själfva verket det afgörande argument, med
hvilket alla republikanska tendenser läto slå sig ur fältet. Om härskaren så att säga
är af annat blod än alla andra, och om kallelse och härskargåfva följa med detta
blod, såsom Caligula gärna framhöll, så måste all annan rätt förblekna inför detta

högre berättigande. Hvad betydde dessutom en korporation, som måste

förnedra sig

till att tillbedja princeps?

Den medvetna följdriktigheten i Caligulas hela tillvägagående visar sib också däri,
att han i och för senatens oskadliggörande systematiskt sökte binda vicjl sitt intresse
de stånd, som beständigt stodo rivaliserande gentemot senaten, nämligeti folket och
riddarne. Riddarne vunnos genom vissa förmåner, folket genom frikostjighet,
skådespel, förlängning af saturnaliefirandet, tillåtelsen till de länge förbjudn^ klubbarnes
öppnande, upptagandet af den redan vidt utbredda Isiskulten i statsreligionen och
annat dylikt. Däremot blef senaten systematiskt tillbakasatt, eller helt och hållet
skjuten åt sidan. Numera var aldrig tal om att tillkalla ett af senatorer bestående
stadsråd, såsom förut varit vanligt under Augustus och Tiberius, för behandling af
regeringsärenden. På samma sätt gjordes senatens domsrätt, som ännu förlänade
korporationen ett visst mått af oberoende, illusorisk därigenom, att Caligula tillät
appell från senaten till sin egen domstol och därigenom degraderade rättskipningen
till ett verktyg för absolutismen. Men hvad man hade att vänta af detta verktyg,
fick hela världen veta därigenom, att majestätslagarne numera ingraverades i koppar
och utställdes offentligen.

Det fanns emellertid en detalj, som Caligulas radikala logik icke riktigt tog i
betraktande: det absoluta enväldets ekonomiska och materiella grundvalar. Det
hänsynslösa njutningsbegäret och den orientaliska prakten vid hofvet, det
omåttliga*slö-seriet med offentliga medel till förlustelser och försörjningen af hufvudstadens
befolkningsmassa hade snart förbrukat de stora af Tiberius samlade reserverna.
Försöket att täcka bristen med nedsättning af veteranernas tjensteprernier, genom skatter,
utpressningar och konfiskationer blott förökade de missnöjdes antal, hvilket
dessutom var stadt i snabb tillväxt till följd af despotens tilltagande brutalitet i det
personliga uppträdandet och hans blodiga grymhet gentemot de beständiga
sammansvärj-ningarne och konspirationerna. För detta cyniska öfversitteri, för hvars bitande hån
icke ens gardets officerare gingo fria, föll äfven Caligula offer. En af dessa, Cassius
Chserea, stötte nämligen ned honom vid ett festligt tillfälle år 41.

Att monarkien öfverlefde denna kris bevisar mer än allt annat, att den hade
blifvit en oafvislig nödvändighet. Om man i senaten trodde, att ögonblicket för
republikens återupprättande nu hade kommit, så visade sig denna förhoppning genast
bedräglig. Icke ens det fria förfogandet rörande tronen var i senatens hand.
Praetorian-gardet och massan af hufvudstadens befolkning, hvars intresse var oupplösligt
förbundet med principatet, tänkte i detta fall helt annorlunda än senaten. Praetoria-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:32 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/1/0546.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free