Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Nerva, Trajanus, Hadrianus och Antoninerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NERVA, TRAJANUS, HADRIANUS OCH ANTONINERNA.
541
denser stå såsom motvikter i eminent bemärkelse allmännyttiga skapelser och
institutioner, och att på de flesta områden Hadriani regering visat sig såsom
välsignelse-bringande, så t. ex. inom socialrätten, hvars reformering kom särskildt samhällets
lägsta klass, slafvarne, till godo. På nytt inskärptes den bestämmelsen, som förbjöd
egaren att döda sin slaf. Misshandel af slafvar bestraffades, och den just under
kejsartiden rigoröst tillämpade lagen, som påbjöd, att alla husets slafvar skulle dödas
i händelse af husbondens mord, inskränktes nu i sin tillämpning endast till dem,
som hade kunnat hjälpa sin herre. Vidare förbjöds försäljning af slafvar för arenan,
försäljning af
slafvin-nor till yrkeskopplare,
liksom ock
godtyckligt användande af
tortyr mot slafvar, och
slutligen förnyades
förförbudet att kastrera
dem. Denna
humani-sering af rätten gjorde
vidare framsteg under
Antoninerna.
Ett lyckligt grepp
gjorde den barnlöse
Hadrianus också vid
valet af dessa sina
efterträdare, då han dels
själf adopterade
Antoninus Pius (137-161)
och denne senare efter
Hadriani anvisning
adopterade Marcus
Aurelius (161-180).
Dessa båda mäns
regeringar, hvilka
omfatta nästan ett halft
århundrade, visa
såtillvida vissa
gemensamma drag, som
under dem principatet
antager ett
patriarka-liskt, borgerligt och -
i jämförelse med
tem-peramentsfullheten i
Hadriani väsen -
nyktert drag, som för
öfrigt, särskildt hos
Marcus Aurelius,
ingalunda saknar ett visst
ideellt moment. Den af
Platon uttalade tanken,
att filosoferna borde
vara konungar eller åt-
minstone konungarne
filosofer, föreningen af
politisk makt och
filosofisk världsåskådning,
har i viss mening
förverkligats i Älarci
Au-relii person. Därför
trädde den
välfärdspolitik, i hvars tjenst
Marcus Aurelius ställt
sig, så att säga, fram
ur statsintressets ram.
Den tager sin
måttstock från något högre,
mer omfattande, från
den filosofiska etiken,
från
humanitetsbegreppet. Staten såsom det
högsta organet för
mänsklig kultur ter sig
för Marcus Aurelius
bestämd till att mildra
mänsklighetens
lidanden. Såtillvida gäller
särskildt om honom,
hvad; resebeskrifvaren
Pausanias sagt redan
om Antoninus Pius,
då han firar honom
såsom »människornas
fader».
Betecknande för
denna andliga riktning
hos tiden är det
inflytande, som den frigifne
slafven och
populärfilosofen Epiktetos lär haft
på Marcus Aurelius, och
den märkvärdiga bok:
»Samtal med sig själf»,
som vi ega af hans
egen hand. Det gör vid
tanken på caesarismens gångna skede ett gripande intryck att läsa, huru imperatorn talar
om Cato och Brutus, om Thrasea och Helvidius och i anslutning till dessa martyrer för
friheten utvecklar idéen till en stat, i hvilken isonomi (likhet inför lagen) och isegori
(talets frihet) härska, idealet af ett konungadöme, som »öfver allt annat älskar de
behärskades frihet». Ett visst doktrinärt drag är omisskännbart i detta, men det är dock
en grotesk öfverdrift, när en af hans generaler, som utan framgång uppträdde i Ori-
Antinous i Belvedere.
Staty i Vatikanska museet i Rom.
Efter fotografi af Anderson, Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
