- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
41

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Det västgotiska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET VÄSTGOTISKA RIKET. 41
gjorde hon numera ett stöd för tronen. Under Kindasvinths efterträdare Rekisviiith
(652-672) hölls det åttonde konciliet i Toledo, som hade karaktären af en riksdag,
h vilket sedermera blef brukligt. Här gjordes nu förfoganden rörande konungaval,
konungens ed och plikt att regera i katolsk anda och rörande hans kvarlåtenskap med
mera dylikt. Därvid utsädes oförbehållsamt, att man ej ville hafva ett mäktigt
konungahus utan någon motvikt i rikets öfriga beståndsdelar. Sådana åskådningar
verkade ödesdigert och upplösande.
Efter Rekisvinths död valdes Wamba af de församlade stormännen (672-680). Så-
som ofta förut gjorde Septimanien uppror. Konungen ditsände sin fältherre Paulus,
men denne utvecklade själf upprorsfanan. Då kom Wamba i egen person, nedslog
allt motstånd och tog efter ett förbittradt motstånd Paulus till fånga i Nimes. Enligt
en senare uppgift har Wamba först kämpat äfven mot maurerna. Härunder och
untier striderna om de septimanska kuststäderna skall det gotiska sjöväsendet hafva
starkt utvecklat sig. Äfven förstod konungen att höja den försummade armeens strids-
duglighet. Men den stränga anspänningen af landets krafter jämte de ingrepp, han
gjorde på kyrkans område, uppkallade motståndare, som betjenade sig af en af hans
anförvanter, som iklädde honom munkkåpan och själf grep efter spiran. Det var
Ervig (680-687), som sammankallade det tolfte konciliet i Toledo. Här blefvo Wam-
bas stränga lagar rörande fältflyktingar mildrade, den kyrkliga asylrätten utvidgad
och konungens förfoganden gentemot judarne godkända och verkställda. Dessa
voro de strängaste, som hittills blifvit utfärdade. Uppenbarligen rådde i dem ärke-
biskop Juhani af Toledo anda. Han hade själf tidigare omfattat den mosaiska
bekännelsen. Långt ödesdigrare för konungamakten voro- de beslut, som fattades på
det trettonde konciliet. De beröfvade konungen rätten att af egen myndighet
straffa adel och präster och inskränkte äfven eljest hans makt. Ervig synes hafva
blifvit djupt nedstämd. Han utbytte purpurn mot munkkåpan och förklarade sin
svärson Eigika för tronarfvinge (687-701). Mot honom tillställde den ränkfulle
ärkebiskop Sisibert af Toledo en sammansvärjning, som emellertid upptäcktes och
ådrog ärkebiskopen afsättning och bannlysning. Det sextonde konciliet samman-
trädde. Det gick våldsamt till väga mot de judar, som underhöllo förbindelser med
trosförvanterna på andra sidan sundet. Deras egendom skulle indragas, själfva skulle
de säljas som slafvar och deras barn tagas ifrån dem. Med dessa fruktansvärda
påbud slutar den genom urkunder styrkta västgotiska historien. Resten är vanställd
af saga och partisinne.
Redan angående den närmast följande konungen, Witiza (701-710), äro underrät-
telserna alldeles modstridiga. De brister, som vidlådde riket, trädde nu öppet i da-
gen. Sådana voro: den djupa sedeslösheten bland andlige och lekmän och kyrkans
och enskilda familjers omåttliga rikedom och tryckande öfvermakt. De fries klass
försvann eller nedsjönk i halffrihet eller träldom. Witiza försökte genomgripande
reformer, men synes hafva dukat under i striden mot det onda.
Roderich hette sonen till en förnäm man, som blifvit bländad. Han uppgifves
hafva kommit till makten genom ett uppror. Han antog härskartiteln (710-711) utan
att dock vinna allmänt erkännande i täflingen med Witizas söner. I hvarje fall var
det för sent att omgestalta förhållandena. Det var främlingars svärd, som afhögg
den invecklade knuten.
På andra sidan sundet hade den muhammedanske ståthållaren Musa fullbordat
Afrikas underkufvande och sände år 711 sin bepröfvade fältherre Tarik till Spanien.
Denne besatte den branta höjd, då kallad Calpe, som alltsedan dess bär eröfrarens
namn, Tariks berg (Djebel-al-Tarik, hvaraf Gibraltar), och påträffade Roderich vid Sa-
lada, icke långt från Cadiz (n. v. Xeres de la Frontera). Striden rasade den 25 och 26
juli. Enligt sagan pågick den en hel vecka. Förmodligen afgjordes den genom för-
räderi till halfmånens fördel. Därmed följde västgotarikets fall. Roderich stupade,
och hans folk betedde sig till den grad fegt, att ingen gotisk här vågade ånyo ställa
sig i inkräktarnes väg. På så sätt kunde muhammedanerna intaga den ena staden
efter den andra. De missnöjde och förtryckte, framför allt judarne, gingo dem till
mötes och öppnade portarne. Blott högt uppe i Norden, i de asturiska bergen, för-
mådde de kristne hålla sig kvar. Troligen skulle de hafva dukat under och eröf-
Världshistoria IL 6

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free