Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Östgotiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inneslutning med en lycklig träffning och ansatte det envist både från land- och
sjösidan. Följande året, 546, steg nöden bland de tappra försvararne till sin höjd.
Ett förräderi nödgade dem slutligen att gifva sig. Under tiden hade kejsaren
återinsatt Belisarius som öfverbefälhafvare, men gifvit honom så svaga trupper, att
han ej kunde uträtta något. Goterna hade så när återvunnit sitt nästan förlorade
rike; redan voro de färdiga att angripa fiendens hufvudfäste, Ravenna. Men detta
visade sig vara ett felgrepp. Belisarius vann därigenom tid att i deras rygg ånyo
besätta Rom och bättra på de gamla murarne. Totila ryckte skyndsammast
fram med samlad styrka och skred till stormning. Det var fruktlöst, Rom förblef
i fiendens våld. Kriget fortskred utan afgörande. Kejsaren förstärkte sin vapen-
makt, särskildt i Södern, medan norrifrån främmande germanfolk inträngde, bland
dem franker, som gjorde sig till herrar öfver ett betydande område i Po-trakten.
Under sådana förhållanden var det, som Belisarius år 548 blef återkallad, något som
han ifrigt åstundat. För fjärde gången slogo goterna läger utanför Rom, som nu
var så affolkadt, att besättningen kunde odla säd innanför ringmuren. Men för andra
gången öppnade förräderiet en port. Goterna inträngde och nedstötte allt, som kom
i deras väg. Totila beslöt då att åter upphöja det eviga Rom till rikshufvudstad och
sörjde för dess upprättelse ur förnedringen. Han sände en beskickning med freds-
förslag till Konstantinopel.
Justinianus ville icke afstå från Italien och beslöt för den skull att sända dit större
truppmassor. Han utnämnde sin brorson Germanus till öfverbefälhafvare med obe-
gränsad myndighet. Denne förmälde sig med Vitiges änka Matasuntha för att för-
säkra sig om den gotiska tronföljden. Men han dog kort därefter och fick Narses till
efterträdare. Den byzantinska hären sammandrogs till Salona (s. v. om Ravenna), och en
byzantinsk flotta slog goternas vid Ancona. År 552 kom Narses själf öfver, hvilken,
utom att han var en stor fältherre, äfven var en förmåga på det finansiella och
administrativa området. I spetsen för en stor öfvermakt trängde han landvägen till Raven-
na, hvarpå han tågade raka vägen till Rom. Vid Tagina i Apenninerna träffade han på
fienden. De gotiska ryttarne framstormade med dödsförakt, men förmådde ej bryta
sig igenom. De drefvos tillbaka och drogo fotfolket med sig. Nederlaget kostade go-
terna deras framtid och konungen hans lif och krona.
De skingrade goterna samlade sig i kröningsstaden Pavia och valde Teja till konung.
Han förmådde icke hejda Narses eller hindra stormningen af Rom. För femte
gången under detta krig bytte staden härskare. Den ena efter den andra af Italiens
städer föll i byzantinernas händer, och slutligen belägrade de Cumse, där hufvudpar-
ten af den gotiska kronskatten förvarades. Med förtviflans mod skyndade Teja dit
och intog en fast ställning vid Vesuvius. Hungersnöden dref honom till strid. Ger-
manerna kände, att de kämpade sin sista strid. Teja stupade, men hans folk höll
ut i två dagar. Slutligen voro goterna så utmattade, att de ingingo på vapenhvila mot
fritt aftåg. Cumse försvarade sig hjältemodigt nära nog ett helt år. Under tiden in-
träffade en viktig förändring i Norden.
Goterna norr om Po förenade sig med franker och alemanner. Två alemanniska
hertigar, Leutharis och Butilin, öfversvämrnade Lombardiet med en väldig krigsstyrka
och drogo ned mot mellersta Italien. Narses kände sig ej nog stark att våga en
afgörande drabbning. Han satte sitt hopp på tvedräkten mellan germanerna, och
han bedrog sig icke. Goterna i Cumse öfverlemnade af hat mot frankerna fäst-
ningen till den byzantinske fältherren och med fästningen äfven de gotiska regalierna.
De alemanniska hertigarne trängde emellertid ända ned till yttersta Södern, men
Leutharis’ här blef så godt som upprifven genom farsoter, och vid Volturno dukade Butilin
under för fiendens öfverlägsna krigskonst. Tidens historieskrifvare berättar: »Fälten
vid Capua voro dränkta i blod och floden så uppfylld af lik, att den öfversvämrnade.»
Därmed var Italien efter ett tjuguårigt krig återeröfradt åt kejsaren. Men i hvilket
tillstånd? Theoderichs storverk var förstördt, befolkningen fåtalig och utarmad, allt
medan den byzantinska förvaltningen hvilade blytung öfver landet.
Redan lurade en ny fara. Knappast hade fjorton år förflutit, förrän ett nytt ger-
manfolk öfversvämmade landet. Det kom i obruten kraft och tog hämnd för goterna
utan att själft veta därom. Det var langobarderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
