Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 9. Frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Randornament ur en evangeliebok, som tillhört Karl den Store.
I Nationalbiblioteket i Paris. |
förfång för biskoparne. Man stod i begynnelsen af klosterfriheterna,
som blefvo så viktiga under medeltiden. Efter
irländskt mönster höll man sig till och med med egna klosterbiskopar.
Allt mäktigare tedde sig munkväsendets framgång.
Det ordnades genom S:t Benedikts regel, som trängde öfver
Alperna, samtidigt med att Columbanus beträdde Italiens jord.
Den var väsentligen mildare än irernas och afpassad efter
rådande förhållanden. Omkring år 663 blef den allenarådande.
Emellertid hade iro-skottarnes asketiskt lidelsefulla väsen
gripit folket och vunnit en betydelse för själavården, som
dittills varit utan motstycke i frankernas historia och först efter
århundraden uppnåddes och öfverträffades af tiggarordnarne.
Denna rörelse i förening med frankernas medvetenhet om
politisk styrka och konungarnes egen sträfvan sökte sig med
naturnödvändighet en väg utom rikets gränser, framför allt
åt Östern, där germanerna ännu, mera eller mindre, lefde i
hedendom. Bland friserna begynte kristendomen vinna inträde
i det 7:de århundradet, bland alemannerna predikade
Columbanus. En af hans lärjungar, Gallus, grundade klostret
S:t Gallen, som utvecklade sig till en af de förnämsta
bildningshärdarne. Något senare kom Pirminius, förmodligen en
angelsaksare, som år 724 grundade abbotsstiftet Reichenau
efter benediktinsk regel. Den hertigliga värdigheten i Bayern
tillföll ett frankiskt-katolskt hus, som lade stor vikt på
bekännelsen, och utifrån öfvades påtryckning af den frankiska
kyrkan, närmast Luxeuil. Efter hårdnackadt motstånd
dukade hedendom och arianism under för iro-skottar och
franker, hvarvid den kyrkliga ordningen fick sin prägel af
munkväsendet. Thüringarne voro nära förbundna med frankerna.
Därför kunde de senare bosätta sig i sådana massor i de
thüringska områdena kring Main, att de gåfvo sitt namn åt
dem. Den troshjälte, som i dessa trakter åtnjöt det största
anseendet, var åter en kelt, Kilian af Würzburg. Alltifrån
det 8:de århundradet ansågs Thüringen som kristnadt och till
största delen lydande under den iro-skotska missionen.
Det är framför allt irer, som omvändt tyskarne till
kristendomen.
Men kelterna saknade ordningssinne och fast organisation,
och statskyrkan begynte urarta efter Dagoberts död.
Prästerskapet indrogs i tronstridernas virrvarr och i
stormännens kamp och blef därigenom för andra gången ytterligt
förvärldsligadt. Själavård och kyrklig förvaltning lågo nere
under krigsbullret. Präster och munkar återvände till
lekmannalifvet. Allt slags ondt trädde i dagen: okunnighet,
vildhet, roflystnad och liderlighet. Man måste förbjuda
präster att lefva i hop med mödrar och systrar.
Biskopsdomen och abbotsstift blefvo ärftliga eller ännu oftare
förenade i samma hand. Viktiga biskopsstolar förblefvo
obesatta. De en gång så verksamma synoderna upphörde sedan
år 695 helt och hållet i fulla 50 år. Påfven Zakarias kunde
skrifva, att det ej var någon åtskillnad mellan präster och
lekmän. Sedan kronogodsen blifvit förskingrade, begynte
konungarne förfoga öfver kyrkans egendom. Särskildt var
detta fallet med Karl Martell, som behöfde talrika trupper.
Nu följde till på köpet en inre upplösning af episkopatet,
som utgick från iro-skottarne till följd af deras klosterbiskopars
afvikande karaktär. Såsom vandrande biskopar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0107.html
