Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
med ett kloster i eller vid en stad. Många växte ut till residensstäder, såsom Paris,
Toledo, Pavia, Spoleto, Benevent och Canterbury. Hufvudmassan af städernas
befolkning förblef romansk, men germaner inflyttade alltmer, så att det var i
städerna, som blandningen af de båda raserna först egde rum. Emellertid såg alltid
den fria germanske bonden med ett visst förakt på stadsbon. Liksom på landsbygden
så var äfven inom stadsmurarne handtverk en sysselsättning för ofrie, ehuru det äfven
fanns fria handtverkare. Några åtnjöto stort anseende, såsom läkare och guld-, silfver-
och vapensmeder, i Italien dessutom skrifvare, målare och byggmästare, idel sådana
som kunde förvärfva stor förmögenhet.
I allmänhet lefde man ännu på tradionerna från kejsardömet. Bergsbruket lik-
som handeln hade gått tillbaka, ehuru grufvor och saltverk funnos på många orter.
Broderi och väfnad stodo mångenstädes mycket högt, framför allt i Britannien. Tysk-
land lemnade råvaror, Rhenlandeii järn- och glasvaror och det vandaliska Afrika
fortfarande spannmål. Langobarder och vandaler ansågos som skickliga vapensmeder.
Konstrika arbeten utfördes i elfenben, ädelstenar och glas. Engelska köpmän mötte
man öfverallt i Frankrike. En mängd städer blefvo marknadsplatser. Paris var redan
då medelpunkten för handeln med konstföremål och juveler. På de väl bibehållna
vägar, som romarne byggt, på floderna och vid hafskusterna rörde sig den öfriga
storhandeln. Donau var förmedlingslänken mellan Väster- och österlandet, Medel-
hafvet var lifligt trafikeradt. Marseille, Rom och Karthago voro viktiga medelpunkter.
Genom att efterapa den romerska yppigheten blefvo germanerna beroende af den
kulturellt öfverlägsna Orienten, särskildt i fråga om sidentyg, kryddor, rökelse, ädel-
stenar och konsthandtverkets alster. Men med köpmannen uppträdde också hans
följeslagare, röfvaren, i synnerhet på sjön. Utom dessa båda var det egentligen blott
krigaren på härfärd och pilgrimen, som lärde känna främmande land. Det blef
allt mer och mer brukligt att uppsöka berömda kyrkor och heliga orter, framför allt
Rom. Redan då voro engelsmännen de förnämsta representanterna för reslusten.
Bristen på metall synes oss egendomlig. Redan i den senromerska tiden voro
provinserna utarmade, och hit invandrade nu germanerna, som hvarken kände mynt-
prägling eller penninghushållning. Följaktligen upptogo de de gällande myntsorterna.
I frankernas land gällde romarnes guldsolidus som hufvudmynt. Redan Chlodvig lät
slå mynt, till en början med kejserlig prägel, men man öfvergick snart till egen sådan.
Guldet blef emellertid sällsyntare och därmed dyrare, hvartör silfret sedan slutet af
det 7:de århundradet fick öfverhand. Rätten att slå mynt var i början en kronans
höghetsrätt, men råkade mer och mer i enskildes händer, hvarigenom myntförsäm-
ring och oreda förorsakades, tills Pippin och Karl den Store återställde ordningen.
Koppar förekom sällan, emedan man ej kände skiljemynt. Då tillgången gå pen-
ningar faktiskt icke motsvarade behofvet, tjenade de ofta mera som värdemätare än
som bytesmedel, och handeln måste därför till god del blifva byteshandel. Emellertid
hade germanerna nått penningomsättningens kulturstadium, och redan drottning
Fredegunda studerade skattelängder.
I fråga om mat och dryck förenade sig germanskt iråsseri med romersk yppig-
het. Utan dryckeslag kunde man icke tänka sig någon glädje, någon festlighet,
icke ens gudstjensten. I de skandinaviska museerna förvaras praktfulla horn och
andra dryckeskärl. En urgammal angelsaksisk visa betecknar dryckenskap som en
vanlig dödsorsak. Icke sällan slutade dryckeslagen med slagsmål och dråp. Mjöd,
öl, vin och cider förtärdes omåttligt. Förnäma franker läto sig icke alltid nöja med
galliska viner, hvarför de införskrefvo Falern- och Palestinaviner, eller också kryddade
de de inhemska sorterna mycket starkt. Vid matlagningen kom de förfinade provins-
bornas inflytande till synes. Skickliga kockar och bagare ålnjöto stort anseende.
Man prydde bordet med romerska guld-, silfver- och glasföremål och uppdukade det
bästa, som länd och haf kunde bjuda. Under måltiden omväxlade sång och musik.
Till och med konungar egnade sig åt sång och strängaspel. Vid sidan af den skäggige
barden uppträdde; "den slätrakade romerske konstsångaren, dansaren, gycklaren och
jonglören. Harpan öfverröstades ofta af trumpeter och flöjter.
Så gestaltade sig lifvet i brokig växling i de rikes salar, i städerna och vid de
kungliga och furstliga hofven. På gatorna såg man provinsbor i romersk dräkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
