Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅFVEDÖME OCH KYRKA.
117
sitt biskopssäte till den lilla byzantinska ön Grado och lösgjorde sig från Rom.
I Orienten tycktes påfven vara glömd, och det blef vanligt att i hans ställe beteckna
patriarken i Konstantinopel som »ekumenisk biskop». Påfven oåtspord samman-
trädde en synod vid Bosporen. Visserligen underkände Pelagius synodalakterna och
behandlade den illyriska kyrkan såsom stående under sin myndighet, men det
hjälpte ej. Patriarken behöll den med straff belagda titeln på en andra kyrko-
församling, hvarigenom han antydde, att ledningen af rikskyrkan tillkom honom
såsom biskop i rikets egentliga hufvudkyrka. I det af arianer kringsvärmade Rom
styrde Pelagius, så godt han kunde. Genom att upplåta bostäder vid Lateranen åt
från Monte Cassino flyktade
munkar inledde han en nära
förbindelse med benediktiner-
nas orden.
Under loppet af det 6:te år-
hundradet nedbröto de ger-
manska folken den romerska
statsbyggnaden, medan stri-
derna om bekännelsen upp-
löste dess andliga innehåll.
Gregorius var den siste kyrko-
fadern, som liksom samman-
fattade Västerlandet i katoli-
cismen. Och vid samma tid
satt i Arabien en köpman
tankfullt grubblande, tills han
steg upp och förkunnade: »Det
finnes ingen gud utom Gud,
och Muhammed är hans pro-
fet». I stormande eröfringslust
förenade hans lärjungar öster-
landets folk. Två hierarkier
öfverstrålade forntidens ruiner,
och deras fiendskap afgjorde
världens öde. Rom och Mekka,
S:t Peterskyrkan och Kaaba
blefvo den nya kulturens sym-
boliska förbundstempel.
Vid slutet af århundradet
befann sig emellertid påfve-
(Jömet vid randen af en af-
grund, men just då greps
kräklan af Gregorius I (590
-604), som historien har kal-
lat den Store. Härstammande
från en förnäm senatorsfamilj,
hade han först varit prsetor,
men plötsligt förvandlade han sitt palats till ett kloster. Bräcklig jtill kroppen,
hyste han en väldig ande, en organisatörs talang, en statsmans klokhet, en lärds
insikter, en ädlings karaktär och en munks energi. Mild af naturen och praktiskt
anlagd samt höjd öfver småsaker, kunde han likväl vara ofördragsam in i döden,
när han höll det för nödvändigt. Han fordrade mycket, men gaf också mycket.
En boren härskare, var han den förste påfve, som inledde sina bref med den
ödmjuka, senare så stolta formeln: »Guds tjenares tjenare». Klokt nog betäckte han
först ryggen mot Östrom och egnade sig åt den närmaste omgifningen för att få
fast mark under fötterna. Rundt om Italien bemödade han sig att ordna den för-
fallna kyrkotukten och förvaltningen af kyrko- och fattiggodsen. Men det lyckades
honom ej att bilägga den aquilejiska schismen. Allt detta trädde i bakgrunden för
Kejsar Justinianus med sin fältherre Belisarius.
.. Bokpärm af elfenben i Barberinis samling i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
