- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
149

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De tyska konungarnas imperium intill 1197 - 1. Kejsardömet intill 1152

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


DE TYSKA KommGHRnes
IMPeRTUM IRTILL 1197

1. Kejsardömet intill 1152.
Den mäktigaste af konungarne i de delriken, hvari de karolingiska riket sönder-
föll efter Karl III:s (den Tjockes f 888) afsättning och död, var Arnulf af Kärnten.
Han var en Karoling, Ludvig den Tyskes barnbarn, en illegitim son till Ludvigs
son Karlman. Han upphöjdes till konung 887 i Karl III:s ställe. Konungarne af
Frankrike och båda Burgund erkände honom som länsherre, och påfven Formosus
kallade honom till hjälp mot sina förtryckare. I fhvarje fall ter sig Arnulf som
bärare af den karolingiska helstaten, och han kände sig vuxen kejsarvärdigheten.
Han utöfvade inflytande äfven i de andra delrikena, om också endast tillfälligtvis.
Han tillbakaslog nordmännen och företog två krigståg till Italien. Han stormade
Rom 896, lät kröna sig till kejsare och tog trohetsed af romarne. Men Arnulfs
kejserliga myndighet var efter kröningen liksom före densamma endast ett sken, och
den karolingiska monarkiens sönderfallande förhindrades ej genom honom. Så snart
han återvände till Tyskland, blef Italien och i synnerhet påfvedömet åter en lekboll
för partierna, som ej kände någon måtta i sin roflystnad eller någon skamkänsta i
sitt vilda hat. Rom fick upplefva den skräckens dag, då påfven Stefan (jan. 897)
lät upptaga liket af den för ungefär nio månader sedan aflidne Formosus ur grafven,
släpa det inför rätta och skända det. Sedan följde årslånga strider, huruvida
de invigningar, som förrättats af under partikampen afsatta påfvar, vore att anse
som giltiga. Under dylikt gräl nedsjönk påfvedömet, som ännu ville behärska
världen och sitta till doms öfver konungar, i en period af smutsighet, som man kallat
pornokratien. Skamlösa kvinnor behärskade påfvestolen och besatte den med sina
älskare eller barn.
I Frankrike och Burgund hade Arnulf äfvenledes endast ett öfvergående infly-
tande, och hans i och för sig lysande seger öfver nordmännen vid Löwen (l nov.
891) förskaffade ej riket något varaktigt lugn för dessa fiender och alltså ej honom
själf något varaktigt inflytande i de hårdt ansatta landen. Likaså hade han endast
tidtals framgång i sina strider med mährerna, och genom att begagna sig af ungerska
hjälptrupper bidrog han till att visa en långt farligare fiende vägen till de tyska
landen. Imperiets idé hade förlorat mycket i betydelse genom de italienska och
burgundiska furstarne, som under dessa år läto kröna sig till kejsare i Rom - Guido
891, Lambert 892, Ludvig 901 och Berengar "915 -, men fann ånyo en kraftig
representant i Arnulf, hvilket var af så mycket större betydelse, som han härskade
öfver den del af det karolingiska riket, som låg öster om Rhen, alltså den tyska
delen. Att imperiet fortfarande var förbundet med denna riksdel under Arnulfs efter-
trädare, blef afgörande för de öster om Rhen belägna landens utveckling till Det
heliga romerska riket af den tyska nationen.
Vid Arnulfs död år 899 var hans son Ludvig, som valts till efterträdare, ännu
endast ett barn. Stormännen erkände honom, men regentskapet, som styrde för
honom, hade föga inflytande. Emellertid förenade de sig efter Ludvigs död ånyo
till val af konung. Detta föll på Konrad af Franken. Han var släkt med Karoling-
erna, och detta inverkade sannolikt på hans val, men släktskapen var icke ensamt
afgörande, ty i så fall hade man !borl gå till de närmare besläktade västfrankiska
Karolingerna. Detta skedde icke, och därtill har säkert medverkat, att de blifvande
franska och tysl^a folkens nationalitetskänsla redan vuxit sig alltför stark.
Men det var icke nog med att Frankrike, Burgund och Italien gingo sina egna vägar,
utan i själfva Tyskland uppträdde vid sidan af konungen de mäktigaste bland stor-
männen i Sachsen, Schwaben, Bayern, Franken och Lothringen med försök att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free