Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 G- KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
och hofvets tjenst. Han tillhörde samma stränga riktning bland munkarne som
hans samtida, den helige Bernhard, men han var måttfullare och mindre retorisk
och uppskattade icke blott klassiska studier utan äfven betydelsen af världslig
styrelse. Han sof på halm, men lade en linneduk däröfver. Han fråssade icke, men
han gaf kroppen dess nödvändiga näring. Han lät konungen draga till det heliga landet
och skaffade medel till tåget genom en omsorgsfull förvaltning, som måhända väl
hårdt tyngde på bönderna och de andlige, men när konungen dröjde för länge i
Orienten, uppmanade han honom att komma ihåg, att han hade ett land att styra.
Ludvig kom tillbaka utan krigshär. Tillintetgjord var nästan hela den stolta
skaran af riddare, som samlats omkring konungen till följd af den helige Bernhards
löften. Och af konungen själf återkom endast en återstod, om man så får uttrycka
sig. De första tio årens dristiga mod var borta. Mycket gick nu förloradt af det,
som redan syntes vunnet för kronan, dock icke allt, och i det fhela befann sig
konungadömet i stigande. Abboten Suger var rådgifvare åt de båda konungarne
Ludvig VI och Ludvig VII, och under konungens två korstågsår, 1147-1149, var han
regent och i själfva verket konung af Frankrike. Det var en utomordentlig lycka,
att en sådan man var landet beskärd i en sådan tid. Furste och folk kallade honom
fäderneslandets fader.
Man ser till fullo skillnaden, om man jämför abboten Suger, hans styrelse och öfriga
verksamhet för det franska konungadömet med den samtida abboten Wibald af
Corvey. Konung Konrad III öfverlemnade visserligen icke regeringen åt honom
under den tid korståget pågick, men abboten räknades alltjämt till hans förnämsta och
inflytelserikaste rådgifvare och tjenare. För Wibald stodo personliga intressen och
påfvens tjenst genomgående i första rummet. I betraktande af den ställning, abbot
Suger intog, som gjorde det tydligare för honom än för någon annan, hvilka oer-
hörda offer korståget hade kostat Frankrike, då konung Ludvig VII utan ära och
nedbruten återvände från detsamma, och i betraktande af hans kloka, betänksamma
natur är det så mycket mera anmärkningsvärdt, att han redan följande år, 1150,
ville förnya korståget. Korstågsideen framstår härigenom såsom medelpunkten,
såsom den alltigenom öfvervägande bland tidens politiska föreställningar, framför allt i
Frankrike. De ekonomiska, sociala och i mera inskränkt mening politiska intressen,
som föresväfva konungar, furstar och andra makthafvande öfver städer och land,
voro verksamma då liksom i våra dagar, men de räknade alltid äfven med tåget
till östern och sökte och funno lätteligen i denna storpolitiska grundtanke en före-
vändning och ett medel att göra sig gällande och att komma till förverkligande.
Äfven Bernhard af Clairvaux höjde ånyo sin stämma. Men påfven Eugenius III
hyste betänkligheter, och kejsar Konrad III var fullkomligt däremot. Han höll fast
vid sitt förbund med den grekiske kejsaren Manuel, mot hvilken Roger II af Sici-
lien, hufvudrepresentanten för fälttågsplanen, just nu hade velat i första rummet
föra korsfararne. Abboten Suger framhärdade trots allt motstånd. Han vågade till
och med taga ledningen och begynte samla en skara. Midt under dessa förbere-
delser dog han (den 13 januari 1151). Så hade den gamle fått dela ynglingens lott,
att döden bortryckte honom i den förhoppningarnes och illusionernas fullhet, som
lifvet mäktar förespegla oss, då vi med längtansfylld kärlek styra mot ett aflägset mål.
Konung Ludvig VII stannade hemma och regerade ännu i nära trettio år. Trots
alla missräkningar under denna tid stod dock ett fast: i vidsträckta kretsar bland
folket stärktes den här ofvan betonade föreställningen, att konungen är fredens och
rättens värn. Denna vördnad och tillgifvenhet yttrade sig på ett lifligt sätt, då konung
Ludvig VII, som i två äktenskap endast hade döttrar, med sin tredje gemål, en
dotter till grefven af Champagne, erhöll en son, den 21 augusti 1165. Det skedde
om natten, men nyheten flög genom Paris’ gator, som genast fylldes med människor.
Vaxljus upplyste torgen, klockorna dånade, kyrkorna öppnades, och lofsångerna gen-
Ijödo mot himmelen. Konungen, som var utanför stadens murar, skyndade tillbaka
och skänkte friheten åt alla lifegna, som han mötte på vägen.
Förhoppningarne blefvo uppfyllda. Den lille gosse, som då föddes, var bestämd
att trygga de båda företrädarnes ansatser till statlig ordning och kunglig myndighet
och utvidga dem på ett sätt, som knappt kunde anas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
