- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
286

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Klosterfolk och anakoreter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

286 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
gynnade tiggarordnarne gjort sig skyldiga till hvarjehanda öfvergrepp. Men hans
onåd gjorde för ingen del slut på striden. Tiggarmunkarne behöllo sina privilegier,
och påfven Martin IV förnyade och utvidgade dem genom bullan Ad fructus utberes,
som försatte det franska prästerskapet i lidelsefull upphetsning. Vid sådana före-
trädesrättigheter för tiggarordnarne syntes det biskoparne omöjligt att upprätthålla
stiftsorganisationen och ordningen inom pastoraten. De funno välkomna bundsför-
vanter i Paris’ teologie professorer, och på det franska nationalkonciliet 1290 ämnade
man genomdrifva kraftiga beslut. Men kurians representant, Benedikt Gaetani, som
några år senare blef påfve under namnet Bonifacius VIII, nedslog herrarnes mod
med de hånfulla orden, att tiggarordnarne voro kyrkans enda friska lem. De måste
lyda. Rom gaf sina privilegier efter mogen öfverläggning, och Rom gick icke fram
i skor af dun utan af bly (pedes plumeos sed plumbeos).
Konciliet lät skrämma sig. Kyrkofurstare kunde icke förneka, att kyrkan var
alltigenom sjuk, men i denna dom inneslöto de kurian själf och tiggarordnarne.
Och detta med rätta. Det fattades icke tiggarordnarne äfven under senare hälften
af det 13:de århundradet och ännu under det 14:de århundradet betydande män, såsom
dominikanerna Albertus Magnus och Thomas af Aquino eller franciskanerna Bonaven-
tura och Roger Bacon, och i Nicolaus IV (1288-1292) vann en minorit den påfliga
allmakten; men de hafva icke botat kyrkans skador, såsom man väntade af dem,
utan snarare i flere afseenden gjort dem värre. Så mycket mindre kunde bisko-
parne fördraga, att dessa ordnar rubbade kyrkans organisation med sina privilegier.
De fingo icke åtaga sig uppsikten öfver ordensmedlemmarne, som utöfvade stort
inflytande i deras stift med predikan och bikt och vid många tillfällen, äfven vid
konflikter mellan kyrka och menighet, togo parti för biskopens motståndare.
Tiggarordnarne utgjorde i flere v afseenden en föreningslänk mellan prästerskapet
och lekmännen och påskyndade därmed den på ekonomiskt och ännu mera andligt
framåtskridande grundade utveckling, som sökte om icke upphäfva så åtminstone
mildra motsatsen mellan lekmän och präster. Denna motsats hade sitt ursprung i
den rådande förmyndarställning, som prästerskapet intog gentemot lekmännen när-
mast i kyrkliga angelägenheter, och som hade ledt till prästerskapets undantags-
ställning inför rätta, i fråga om skatter och tjensler och andra det offentliga lifvets
förhållanden. Denna prästerskapets särställning var så fast grundad genom kyrkans
lära och genom den rådande metoden att för dylika frågor hemta bevis ur god-
tyckligt tolkade bibelställen och blotta analogier, att det var svårt att rubba densamma.
Striderna mellan påfvarne och biskoparne, som försvarade sin själf ständighet, den
romerska rätten och det lefvande lifvet själft hade väl här och där öppnat en
bresch i prästerskapets af vördnad och samvetsångest skyddade förskansning, men
af särskild betydelse i detta afseende var tvedräkten mellan det sekulära prästerskapet
och tiggarordnarne. Dessa voro i folkets ögon särskildt heliga och tedde sig som
de sannskyldiga representanterna för det kyrkliga lifvet, helst som de trädde i nära
beröring med folket. Särskildt slöto sig många män och kvinnor (från år 1221),
som önskade göra sig förtjenta om kyrkan, men ville kvarstå i lekmannaståndet, till
dessa ordnar under namn af tertiarier. Dessa skaror af halfmunkar och halfnunnor
utgjorde ett påtagligt sammanhang mellan lekmän och präster. Äfven affärsmän
mottogo icke sällan under det 13:de århundradet lägre vigning, emedan präster och
munkar drefvo liknande sysselsättningar, och de icke kunde påräkna någon vinst, om de
icke också skaffade sig de förmåner af tull- och skatteprivilegier, som deras andliga
konkurrenter åtnjöto. Denna lägre vigning hindrade dem ej att lefva som lekmän,
men gaf dem tillgång till många af prästerskapets privilegier. På samma sätt verkade
det förhållandet utjämnande, att flere medlemmar af kyrkliga korporationer blott
mottogo de lägre vigningarne eller alldeles inga, och att andliga ämbeten öfverlätos
till unga gossar, som ännu icke kunde vigas. Med den största betydelsen bland alla
föreningslänkar mellan andlige och lekmän hade dock skolbildningens större utbred-
ning bland lekmännen i det 12:te och 13:de århundradet och framför allt uppkomsten
af ett lärdt stånd, som omfattade både andlige och lekmän. Prästerskapet hade ända
in i*det 12:te århundradet haft ett stort öfvertag genom den^mer eller mindre ute-
slutande färdigheten att läsa och skrifva och insikten i latinska språket och framför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free