- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
291

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Staten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STAT OCH SAMHÄLLE. 291
för att utöfva domsrätten. De mäktiga hertigarne och snart äfven andra furstar
hafva i det 13:de århundradet utöfvat samma rätt, och den kungliga bann-förläningen
till vice-grefvarne upphörde. På så sätt förbereddes det tillstånd, som i de större
territorierna ledde till en ny indelning af jurisdiktionsområdena och dessas besättande
med landsherrens ämbetsmän, som icke hade sina ämbeten som län. Hvad som i
Frankrike gjordes för konungadömet, det gjorde de tyska furstarne för sina territorier.
I Frankrike skedde ett införlifvande af territorierna med konungarikets nya förvalt-
ningsindelning, och konungen omslöt hela landet med ett nät af ämbetsmän. I Tysk-
land förlorade konungen det inflytande, som han ännu bevarat genom förläningen af
domsrätten till de af furstarne utnämnda grefvarne.
Ända till det 12:te århundradet hade alla grefvar räknats bland riksfurstarne,
men då de flesta grefskäpen blefvo mindre, och många grefvar blefvo beroende äm-
betsmän under innehafvarne af de större territorierna, kom det, som vi ofvan sett,
i det 12:te århundradet därhän, att endast de grefvar, som hade sina län direkt af
konungen, räknades bland riksfurstarne, och att begreppet furstar (principes) endast
användes om denna särskilda grupp. Vid öfvergången från det 12:te till det 13:de
århundradet fullbordades bland de tyska furstarne en ny utbrytning, i det att sju furstar
förvärfvade^ rätten att vid konungaval afgifva de första rösterna och företaga ett
slags förberedande val. Denna rättighet sammandrog sig under loppet af det 13:de
århundradet till en uteslutande rätt att företaga konungaval. Vid konungavalen
1256-1257 och vid Rudolfs af Habsburg val tyckes denna kurfurstarnes uteslutande rätt
vara fullt genomförd och allmänt erkänd. Denna djupt ingripande reform af rikets
förvaltning är ett märkvärdigt exempel på uppkomsten af en rättsgrund genom praxis
och sedvana. Ty endast med svårighet lära furstar medgifva en mindre grupp af
ståndsbröder ett så betydande företräde framför alla öfriga, i synnerhet då såsom
här det icke är de mäktigaste, som vinna företrädet. Det var nämligen tre andliga
furstar: ärkebiskoparne af Mainz, Köln och Trier, och fyra världsliga: pfalzgrefven
vid Rhen, hertigen af Sachsen, markgrefven af Brandenburg och konungen af Böhmen.
Man förstår lätt, huru ärkebiskoparne vid Rhen, särskildt de i Mainz och Köln,
erhöllo denna rätt, då de deltogo i kröningen eller som kanslerer stodo konungen
nära, och då platserna för valet och kröningen lågo inom deras stift. Hvad de
världsliga furstarne angår, gjorde Sachsenspiegel, en omkring 1230 samman-
skrifven lagbok, gällande, att de förvaltade de höga hofämbetena såsom vinskänk,
marskalk, munskänk och kammarherre. Detta är ett antagande. Men denna teori eger
dock något öfvertygande, och Sachsenspiegel vann, ehuru den var ett verk af en enskild
man, redan tidigt ett officiellt anseende. Dess teori har därför väsentligen bidragit
till att göra det förberedande val, som dessa furstar sannolikt företogo vid några
tillfällen, till ett erkändt institut i den tyska författningen.
Under Ottonerna sönderföll riket i fyra, tidtals fem stamhertigdömen: Sachsen,
Schwaben, Bayern, Lothringen och Franken, till hvilka markgrefskapen anslöto sig.
Konungarne i det 10:de århundradet hafva haft många strider med dessa »små-
konungar». De sökte dels bringa hertigdömena i sin familjs ego, dels försvaga dem
genom att afskilja områden och upphöja dessa till själfständiga furstendömen. Henrik
Lejonet försökte med stor framgång återställa hertigarnes ursprungliga öfverhöghet
öfver biskopar, grefvar och andra herrar, som sträfvade efter oberoende, men hans
fall 1181 gjorde slut därpå. Uppkomsten af territorierna i det 13:de århundradet
grundade sig därför icke på stammar och stamhertigdömen, utan på de besittningar,
som stormännen under olika titlar förvärfvat som län af kejsaren eller andra -
företrädesvis andliga - furstar. Det »småstatsväsen», som sönderslet det tyska
konungadömet och stod i vägen för den tyska nationens utveckling, var alltså icke
ett resultat af stammotsättningen, utan af de tusen händelser, som spelade de ena
eller andra besittningarne och rättigheterna i händerna på de furstliga familjerna,
alltså samma faktorer, som hafva hindrat, att den tyska kronan liksom i Frankrike
stannat i en och samma släkt under de århundraden, som haft afgörande betydelse.
I några trakter förblefvo större eller mindre förvaltningsområden mera sammanhäng-
ande. Bland dem äro markgrefskapen af största betydelse. Det hade från början
att glädja sig åt det företrädet, att den offentliga makten kunde utöfvas af ställföre-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free