- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
370

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Habsburg och Luxemburg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

370 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
fransk medverkan. Frankrike, som genom sin seger öfver påfvedömet trädt i spetsen
för de västerländska nationerna, hoppades att utsträcka sitt inflytande äfven till
kejsardömet, ja att själf komma i besittning af detsamma. I öfverensstämmelse här-
med anbefallde konung Filip nu kurfurstarne sin bror Karl af Valois som kandidat
till det romerska konungadömet. Utom på Mainz räknade Filip äfven på påfven,
dock skänkte den senare endast motvilligt sitt understöd åt denna plan, då han
knappast kunde finna en ny ökning af den franska makten önskvärd. Men äfven
kurfurstarne kunde icke vara den franske medtäflaren bevågna: ifrån Frankrike
utgånga skrifter uppställdes ohölj dt fordran på ett capetingiskt ärftligt kejsardöme
och kurfurstekollegiets upphäfvande.
Under dessa förhållanden tog man nu för tredje gången sin tillflykt till uppställan-
det af en mindre mäktig, inhemsk stormans kandidatur. Denna gång blef det kur-
furstendömet Trier, som gaf riket dess öfverhufvud. Den ungdomlige Balduin af
Liitzelburg (Luxemburg) hade efter knappt afslutade studier vid högskolan i Paris
nyligen upphöjts på den ärkebiskopliga stolen i Moselstaden. Denne rekommende-
rade nu sin äldre broder, den vid denna tid omkring 38-årige regerande grefven
Henrik IV af Luxemburg, som hade rykte om sig att vara en klok förvaltare af sitt
föga inbringande grefskap, en tapper riddare samt en from herre af tadelfri vandel.
Till språk och bildning var Henrik fransman: han hade växt upp vid franska hof-
vet och som yngling gjort konung Filip tjenster i krig samt af denne erhållit riddar-
slaget. Detta blef honom emellertid icke till förfång vid hans eftersträfvande af den
tyska tronen, och utan att han funnit någon allvarlig medtäflare korades Henrik
den 27 november 1308 i Frankfurt af sex kurfursteröster - den sjunde (Böhmens)
ansågs vakant - till romersk konung. De traditionella medgifvandena till de enskilda
väljarne saknades äfven denna gång icke; bland annat lofvade Henrik att återinföra
de för trafiken lika skadliga som för de rhenske furstarne inbringande Rhentullarne.
Äfven eljest undvek konung Henrik VII att göra intrång på den höga riksaristokratiens
rättigheter och anspråk. Han hade satt sig ett annat mål före: upprättandet af
kejsardömet. I eftervärldens dom har han på grund häraf ej sällan fått uppbära
tadel. Men hur hade en månghundraårig tradition, som visste att berätta om så
många nationens stordåd och med h vilken gångna tiders glans var förknippad, redan
kunnat gälla som afskaffad? Äfven konung Rudolf, den förste allmänt erkände tyske
härskaren efter Fredrik II, hade på fullt allvar planlagt en Romfärd, och hans båda
efterföljare hade åtminstone icke efterskänkt något af den tyske härskarens anspråk
på kejsarkronan. Dessutom måste det i betraktande af de franska anspråken på
ledareställning bland nationerna synas oeftergifligt, att Tyskland i handling gjorde
sin gamla rätt gällande, innan den på allvar gjordes det stridig. Därtill kommo för
Henrik äfven andra faktorer med i räkningen. Äfven om han saknade de materiella
betingelserna för en fruktbärande verksamhet på denna sidan Alperna, så tycktes å
andra sidan utsikterna för det italienska företaget de gynnsammaste, då Henrik dit-
tills stått i godt förhållande till franska kronan och åtnjutit kurians ynnest; dess-
utom såg kurian vid denna tid ej ogärna en ökning af Tysklands makt, och slutligen
syntes det af påfven öfvergifna Italien så mycket mer i behof af en kejserlig herre.
Under tiden kastade lyckan ett betydande förvärf på denna sidan om Alperna i
konungens eller hans ätts sköte, nämligen Böhmen. Här hade Henrik af Kärnten
ingalunda blifvit allmänt erkänd; då han gynnade städerna* var adeln emot honom
och ej mindre kleresiet med landets metropolit, ärkebiskop Peter af Mainz, i spetsen.
Det var i första rummet den senare, som bestämde den romerske konungen att på
böhmarnes klagomål och föreställningar återfordra landet såsom ledigvordet rikslän;
därpå sammanträdde en furstedomstol, som frånkände kärntnaren hvarje anspråk.
På böhmarnes egen hemställan gaf konungen landet i förläning åt sin egen, vid
denna tid tolfårige son Johan, hviken han förmälde med den siste afkomlingen till
den gamla dynastien, Elisabeth, yngre dotter till Wenzel II. Hertig Henriks viktigaste
förbundsbroder, markgrefven Fredrik (»der Freidige») förstod konungen att locka
ifrån honom, i det han som försoningsgärd för sina båda föregångares oförrätter till-
delade honom hela det wettinska arfvet. Redan tidigare hade den romerske konungen
förlikt sig med Habsburgarne och erkänt dem som herrar i deras besittningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 23:08:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0398.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free