Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Det tyska riket under det 14:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET TYSKA RIKET UNDER 14. ÅRHUNDRADET
Kejsar Ludwigs oförmodade död banade vägen för hans
rival till härskarmakten i riket; äfven Habsburgaren Albrekt,
kejsarens trogne förbundsbroder, förstod Karl att vinna
genom en familjeförbindelse. Visserligen stannade Wittels-
bacharne själfva och deras närmaste anhängare i opposi-
tionen och lyckades efter många fruktlösa bemödanden i
januari 1 349 uppställa en motkonung i grefve Gunther af Schwarzburg. Denne
valdes af fyra kurfurstar - Wittelsbacharne Pfalz och Brandenburg, den afsatte
ärkebiskopen af Mainz och hertigen af Sachsen-Lauenburg - hvarjämte
staden Frankfurt mottog honom såsom konung.
Däremot förstod Karl att bereda Wittelsbacharne svårigheter särskildt i Brandenburg.
Här uppträdde en bedragare, som utgaf sig för den 1319 aflidne askaniske mark-
grefven Valdemar; han påstod sig vid denna tid hafva företagit en pilgrimsfärd till
det heliga landet, från hvilken han nu först kom tillbaka. Wittelsbacharnes fientliga
grannar hälsade bedragaren välkommen, och han fick anhängare inom landet. Äfven
konungen gynnade honom. Dock lå^ det icke i Karls natur att drifva sakerna till
sin spets; kunde han genom förhandlingar nå sitt mål, föredrog han detta framför
att bruka våld. Sålunda vann han nu till en början huset Pfalz för sin sak och
ingick ett andra äktenskap med en dotter till pfalzgrefven. Därigenom hade Gunthers
konungamakt förlorat ett af sina hufvudsakligaste stöd, och då Schwarzburgaren
.dessutom ådragit sig en dödlig sjukdom, lät han Karl redan i maj 1349 genom köp
förvärfva hans anspråk på riket. Kort därefter dog han och hedrades af sitt trogna
Frankfurt med en kunglig likbegängelse i Bartolomeuskyrkan. Nu låg äfven vägen
öppen till förlikning med kejsar Ludwigs söner (1350); Karl lemnade dem till och med
i besittning af Tyrolen och prisgaf nu äfven den »falske Valdemar», som likväl under
de anhaltska grefvarnes beskydd till sin död (1357) höll ett slags hof i Dessau.
På detta sätt stadfästes Luxemburgarens kungliga regemente vid en tidpunkt, då
största delen af Europa våldsamt skakades af dittills oerhörda lidanden. Den
ohyggliga farsoten »svarta döden», d. v. s. den indiska böldpesten, inträngde från
Orienten på olika vägar till Europa, där den förhärjade Italien, Frankrike och Spanien
och ej heller skonade Norden. I Tyskland uppträdde de tre år i följd, i de skilda
landskapen med olika varaktighet och våldsamhet. Dess offer hemföllo nästan utan
undantag åt döden, och det låter sig icke ens tillnärmelsevis beräkna, huru många
människolif den allt som allt kraft. Medan den pågick, lossnade alla samhällsord-
ningens band och alla mänskliga känslor förhärdades. De lössläppta lidelserna åter
vände sig mot de för sina ockertransaktioner hatade judarne, som beskylldes för att
hafva förorsakat pesten genom att förgifta brunnarne; de oskyldige blefvo offer för
fruktansvärda förföljelser och obarmhärtigt nedhuggna. Å andra sidan trodde man
sig kunna försona den gudomliga vreden genom omåttlig själfspäkning. Som snabbt
växande laviner drogo botgörarskaror genom landet, hvilka under uppstämmandet
af dystra sånger offentligen gisslade sina blottade ryggar. Snart nog blandade sig
med fanatikerna allt slags slödder, hvilket under sken af att tillhöra gisslarne företog
plundringar och allahanda ofog. Äfven ett antikyrkligt element framträdde vid dessa
processioner, så att den heliga stolen redan 1349 förklarade gisslarne för kättare. I
och med pestens tillbakagång upphörde äfven denna rörelse. Ekonomiskt gjorde sig
däremot epidemiens verkningar ännu länge kännbara, i det efterfrågan af arbetskrafter,
särskildt på landsbygden, erfor en betydande stegring.
Konung Karl IV, född 1316 och uppfostrad vid franska hofvet, hade af sin kring-
flackande fader redan tidigt blifvit invigd i statsaffärerna, först i Italien, sedan i Mähren
och Böhmen. Han var ingen genial natur, men en duktig och klok regent, som
fullt insåg nyttan af den ordnad förvaltning och reglerade finanser. Därjämte var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
