Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Privatlifvet under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRIVATLIFVET UNDER MEDELTIDEN.
507
Brädspel med inlagdt arbete och elfenbenssniderier.
Burgundiskt arbete från 1400-talet i Nationalmuseum i Florens.
I fråga om klädedräkten intog Frankrike redan under medeltiden en ledande
ställning bland de europeiska kulturmakterna. De franska moderna voro åtminstone
redan på 1100-talet de förhärskande, äfven om smaken till en början utvecklade sig
långsamt och med en viss stadga.
Mannen bar närmast kroppen en skjorta, som med en gördel spändes kring
länderna. Vid gördeln fästes medelst band beklädnaden för underkroppen och låren,
den s. k. broken, jämte strumpor och strumpbyxor. Vid kyla drog man väl äfven en
tröja utan ärmar öfver skjortan. Sist kom en veckad rock, som hos de högre stånden
räckte till knäna och var försedd med ärmar, och som om vintern var pälsbrämad»
Utomhus buro de förnäme en lång, pälsfodrad mantel, fäst med en agraff öfver
bröstet, samt handskar. Hufvudbonaderna voro af olika form, bl. a. förekommo
äfven halmhattar. Skorna voro hos mannen af folket, för så vidt han icke nöjde
sig med träskor, af oxläder och sammanhöllos medelst band (Buntschuh), den finare
skon var af tyg eller läder med lädersula och ansats till en klack samt omsorgsfullt
snörd för att framhäfva fotens form; till färgen var den hvit, svart, brun, grå och
äfven röd. Äfven stöflar förekommo, utgörande ett slags kombination af skon med
den till knät räckande byxen, och användes väl företrädesvis på resor eller vid
arbete i det fria. Till skillnad från våra dagars mod voro under medeltiden dräkter
i lifliga och brokiga färger omtyckta, och röda byxor, till hälften blå och röda rockar
o. s. v. gåfvo mansdräkten en glad anstrykning.
Kvinnodräkten liknar mannens, ehuru den om lifvet snörda rocken är längre, i
det den räcker till fötterna och betäcker dessa. I ögonen fallande äro de vida rock-
ärmarne, som med sina kanter nästan beröra marken. Håret buro ungmörna fritt
eller i flätor, de gifta höfdes det att binda upp det och betäcka det med en slöja
eller hufva. Armband, broscher, örringar och ringar, äro den förnäma damens känne-
tecken. Äfven smink och parfymer voro i bruk, och till och med löshår förekom.
Sedan 1300-talet fingo de i Frankrike hemmahörande modenyckerna ett snabbare
och mera genomgripande inflytande på klädedräkten, de olika moderna följde raskt
på hvarandra i mångfaldiga, ofta rakt motsatta och ännu oftare högst äfventyrliga
former. Framför allt gjordes rocken, åtminstone de yngre männens, numera mycket
kortare, så att den nätt och jämt betäckte sätet. Den antog formen af en jacka och
smög sig så tätt intill kroppen, att den ej längre kunde dragas öfver hufvudet. Till
följd häraf skars den upp framtill, först delvis, men sedermera helt och hållet; för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
