Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Norges arfrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XORGES ARFRIKE.
565
Borgunds kyrka. Typ för en norsk »staf»-kyrka.
Efter fotografi.
ordning af år 1308, att inga lendermän skulle vidare få finnas i Norge efter de då
lefvande baronernas död, torde icke hafva haft någon synnerlig politisk betydelse,
ty de gamla ätternas representanter mottogo fortfarande konungens uppdrag och
tillhörde hans omgifning. Viktigare var, att klassen genom inbördes giften måste
söka hålla sig uppe och samla jordagods för att motsvara de anspråk och tillfreds-
ställa den smak, om hvilka »Eufemiavisorna» vittna och annan dylik litteratur som
just vid denna tid kom till vårt land öfver Norge.
Samtidigt med att aristokratien sålunda krympte samman, utsinade för den och
lör Norges folk en gammal rikedomskälla därigenom, att handeln gick öfver i hanse-
aternas händer. Att biskoparne genom kungliga privilegier fingo del af förtjensten
kom i alla fall ej aristokratien till godo. Under 1100- och 1200-talen var Bergen
konungarnes vanligaste residens, och Håkan den Gamle reste där den ståtliga konungasal,
som ännu finnes i behåll. Men under slitningarne med grannlanden blef Oslo
alltmera konungens vanliga uppehållsort, och det kan anses som residensstad från
senare delen af 1200-talet. När hofvet flyttade bort, blefvo tyskarne herrar i Bergen,
så att de snart vågade öppet trotsa konungens tjenstemän, och handeln hade de
slagit under sig äfven i Oslo och Tönsberg.
Då det såg ut, som om Håkan icke skulle efterlemna någon manlig arfvinge, och
ätten tycktes komma att utslockna med honom på mansidan, ändrade han 1302
trpnföljdslagen och tillerkände dotterson arfsrätt och äfven kvinnor för egna personer.
Sålunda öppnades utsikt, att Norge kunde få konungar i främmande land. Bönderna
hade väl bevarat, sin fulla personliga frihet, men de voro nu så godt som uteslutna
trän politiska värf och deras synkrets blef allt trängre. De saknade ock sådana
sjalfsknfna höfdingar och ledare i hembygden, som Sveriges bönder egde eller snart
förvärfvade i sitt bergfrälse och sin ringare adel, som ej synnerligen skilde sig från
allmogen i lefnadsvanor och anspråk. Vid konungens sida stod endast det högre
prästerskapet, visserligen tuktadt och något tillbakasträngdt, men fortfarande rikt gyn-
nadt genom stora privilegier och fullt af statsfientliga anspråk. Då Norge efter konung
Hakans död kom att styras af främmande konungar, som tillika voro herrar i andra,
mäktigare riken, stod fara för dörren, att den norska adeln skulle förlora den eko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
