- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
664

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Slaverna i Västern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

664 A. ÉRflCKNER, SLAVERNAS INTRÄDE I VÄRLDSHISTORIEN.
Vratislav 1136 mördades, förblef dock kristendomen oanfäktad, och när »korsbären»
1147 ryckte mot Stettin, kunde den pommerske biskopen möta den med den försäkran,
att både borgens och landets inbyggare voro kristna.
Kejsar Lothar belönade 1135 Boleslaw III med Pommern och Riigen, men efter
Boleslaws död gick den polska öfverhögheten förlorad. Vratislavs söner, Bogislaw
och Kasimir, blefvo ke
1171 vid Lübeck,
samling af hans hand
under brandenburgsk
sär Fredriks bundsförvanter mot Henrik Lejonet. De infunno sig
staden belägrades af kejsaren, mottogo i en högtidlig fursteför-
fanan med riksörnen och blefvo rikefurstar såsom duces Slavice
länshöghet. Släkten dog ut med Bogislaw XIV 1637, sedan
den länge varit fri från både dansk och brandenburgsk öfverhöghet.
Icke heller pomrdre och Rugenbor blef det Törunnadt att bevara sin slaviska
nationalitet. Vagrier, obotriter och lutitzer kunde icke längre hysa några anspråk
därpå. De ständiga krigen, bortsläpandet eller nedslaktandet af hela släkter och
det saksiska herradömets utomordentliga förtryck hade dragit efter sig en formlig
tillintetgörelse af dessa slavcr. Redan tidigt uppgjorde de nya herrarne planen att
besätta deras land med tyskar, bland hvilka man kände sig säkrare, och af hvilka
också kyrka och furstar hade att påräkna en säkrare ränta, än slavernas bisku-
powniza och wojewodniza kunde gifva med deras bristfälliga åkerbruk. Adolf II
af Holstein gick i spetsen och inkallade redan 1142 till det öde Vagrien genom sina
utskickade värfvare nybyggare från Flandern, Holland, Friesland och Westfalen. I
än större måttstock skedde detsamma genom Albrekt Björnen - hela landet Havel-
berg låg ju öde -, Henrik Lejonet och hans vasaller samt Wickmann af Magdeburg.
Just Magdeburg hade gjort sig så hatadt af slaverna, att de hellre gingo i döden,
än de togo kristendomen därifrån, ehuru de godvilligt läto omvända sig af en Otto
af Bamberg. Med biskopar och herrar samverkade de nya cistercienserklostren,
som visserligen uträttade ganska litet som förkunnare men så mycket mer som
jordbrukare.
Härtill kommer nu de tyska böndernas jordhunger, ty deras ekonomiska ställning
hade i 12:te århundradet betydlig försämrats genom förödande stormfloder på Nordsjö-
kusten, öfverbefolkning och herrarnes ökade pålagor. I täta hopar drogo flamländare,
friser och saksare öfver Elbe. Efter de förstnämnde har höjdsträckningen Fläming,
som utgår från Magdeburg åt öster mot Spree, sitt namn, och än i dag blomstrar
den flämiska slöjden i småstäderna där, t. ex. i Jiiterbog och Luckenwalde.
Kolonisationen leddes planmässigt, Fogdar, som aflönades med frigårdar eller räntor,
värfvade folk att besätta slavernas öde gårdar eller upptaga nyodlingar mot åtnjutande
af vissa frihetsår och därefter en bestämd fast afgift. Inom loppet af få år hade
landet fått ett helt och hållet förändradt utseende. »Venderna», som alls icke mot-
togos i de nya städerna, försvunno snart äfven på landsbygden, höllo sig blott på några
få orter i tätare bestånd (ofta som fiskare i sina kojor under en pristav), veko öfverallt
tillbaka för tyskarne, och där de icke antogo deras lefnadssätt, dogo de fullständigt ut.
Sedan århundraden finnes därför ingen kvarlefva af obotriter och lutitzer. Endast
bortom Elbe i Hannover, där intet utrotningskrig hade förts mot venderna, höllo de
sig in i det 17:de århundradet. Men jorden har trognare bevarat deras spår än
människorna. I sitt sköte visar den i de vendiska kullarne och vallarne (äfven
svenskborgarne, »Schwedenschanzen») deras grafvar, boplatser och förskansningar.
Högst enkla äro deras husgeråd, krukor och smycken. På sin yta bär jorden talrika
namn på floder, bygder, orter, som bevisa, hur djupt den slaviska träplogen hade
trängt in, hur den slaviska fiskaren födde sig icke blott med nät och krok utan ock
genom anläggning af fiskbyggnader (däraf namnen Berlin och Stolpe, d. v. s. pelarne).
Dessa ortnamn låta sig till större delen förklaras af personnamn (den ursprungliga
egarens), till en mindre del af traktens flora, fauna, läge och beskaffenhet. De äro
ofta svåra att tyda, då de i främmande, tysk mun blifvit mycket vanställda. Ja
skenbart tyska namn, t. ex. Wittstock, Mullrose, Kuhschwanz, Rosswurst, äro blott
förtyskningar af slaviska Wysoka (hög), Miloras, Chotibond, Ratibor o. s. v.
Äfven då man alls icke afsåg att utrota slaverna, blef processen densamma, fast
det gick mindre hastigt, så i det gamla »Serbien» vid Saale hos miltschaner och
lausitzer. Redan 1067 hade Henrik IV beröfvat den upproriske markgrefven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 22:10:23 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0692.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free