- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
192

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De första Abbasiderna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

192 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Särskild glans fick Hamns regering genom den blomstring af den arabiska litte-
raturen, som nu visade sig på det gamla babyloniska kulturlandets fruktbara jord.
På öknens sångare, som äfven under Omajjaderna fortfarande helt gått upp i att skildra
Stammarnes fejder och deras småsinta afundsjuka, hade följt ett nytt släkte af stads-
poeter. För de gamla poeternas langa kasldadikter hade man nu hvarken tid eller
intresse. Den nya skolan sökte i stället plocka ut och hvart och ett för sig odla de olika
ämnen, som där varit förenade till ett. Innehållet riktades knappast med något nytt,
ty kärlek, jakt och vin hade redan de äldre poeterna prisat. Äfven de hade hånat
sina motståndare med spefulla ord och någon gång äfven anslagit allvarliga toner i
klagodikter öfver det jordiskas förgänglighet. Alla dessa ämnen återfinna vi nu hos
de yngre diktarne, som härvid också ej sällan anlita icke blott sin tids umgängesspråk
utan äfven beduinernas ordförråd. Hvad som i den gamla poesien varit en fast stilart
urartar här mången gång till manér, men de själfständigare andarne ibland dem
förstå dock äfven att anpassa de gamla formerna efter en förfinad kulturs behof. Icke
sällan hemfalla de visserligen härvid åt en viss frivolitet, sa särskildt Abu Nuwäs, den
förnämste representanten för denna poesi. Liksom inom politiken öfverallt perser
voro de ledande, sa spelade också iranierna en framstående, för att icke säga ledande,
roll i litteraturen. Abu Nuwäs var perser, och om den arabiska konstprosans grundare,
persern Ibn el-Mukaffa, hafva vi redan talat. En ännu merg betydande andel hade
iranierna i den vetenskapliga litteraturen. Studiet af det arabiska språket, som utgick
från sysslandet med koranen och byggde på Aristoteles’ logik och kanske äfven på den
indiska grammatiken, påbörjades visserligen af araberna, men den första och alltsedan
sitt framträdande som kanonisk gällande läroboken i arabisk grammatik skrefs af
persern Sibaweih. Den äldsta juridiska skolans stiftare, Abu Hånlfa, var son till en per-
sisk slaf eller enligt andra vittnesbörd till en zigenare från Kabul. Grundarne af de andra
tre kanoniska rättsskolorna, malikiterna, schafilterna och hanbaliterna voro dock araber.
Äfven inom poesien intogo araberna obestridligen alltjämt en framstående plats. Icke
blott Haruns smidige och föga originelle hofskald, Muslim ibn el-Walld, var en arab,
utan äfven Abu ’1-Atähija, som i de asketiska dikterna från sin senare period anslog
folkliga toner, härstammade troligen från beduiner. Likaså grundades historieskrif-
ningen, en af den arabiska litteraturens rikhaltigaste och viktigaste grenar, af araber.
Redan under kalifen Mansur hade Muhammed ibn Ishäk skrifvit den första biografien
öfver profeten. Hans arbete fortsattes under Haruns regering el-Wäkidi, hvilken
särskildt gynnades af Barmekiden Jahja. Dennes arbete omfattade profetens fälttåg och
de följande eröfringskrigen. Förmodligen har hans framställning gifvit uppslaget till
det stora verk (indeladt efter generationer), hvari hans lärjunge och vän Ibn Saad
samlade alla uppgifter om profeten, hans följeslagare och deras omedelbara efterföljare.
Under Haruns regering framträdde äfven Seif ibn Omar, som gaf en historisk fram-
ställning af arabernas affall efter Muhammeds död och af de stora krigen. Hans
skildring ar mycket liflig och fantasirik men föga tillförlitlig i fråga om enskildheterna.
I sin sträfvan att framhålla sina kufiska landsmäns förtjenster visar han sig ej sa litet
partisk. Mycket tillförlitligare och noggrannare gingo den arabiska fornkunskapens
bägge grundare Muhammed el-Kelbi och hans son Hischäm tillväga. Den förre sökte
fastställa kronologien för de lahmidiska furstarne i Hlra genom att i sitt arbete upptaga
till behandling deras grafskrifter, sa långt de ännu funnos kvar i kyrkorna. Den senare
var fördomsfri nog att i ett särskildt verk samla alla uppgifter rörande de forntida
arabernas hedniska religion. Som det anstår en god muhammedan kallade han
visserligen detta arbete »boken om afgudarnes störtande». Hans förnämsta verk var
hans samling af genealogier, hvilken tillika innehöll talrika uppgifter om forntidens
berömda »stridsdagar». Slutligen kunde persern Tabari, död 923, i början af det
tionde århundradet hoparbeta det väldiga, af hans föregångare samlade stoffet i sin
stora ännu bibehållna världshistoria.
Efter Haruns död utbröt mycket snart ett krig om tronföljden mellan hans söner
Emm.och Mamun. I egenskap af den äldre hade visserligen Emm först utan motsägelse
kunnat öfvertaga regeringen, medan hans broder i sitt ståthållareskap, Korasan, måste vara
beredd att möta ett angrepp från sina östra grannar, särskildt från kakanen af Tibet. De
bada furstarnes rådgifvare, visirerna Ibn RabTa och Ibn Sahl, den förre en syrisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free