Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De naturliga förutsättningarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 A. CONRADY, KINA.
isbetäckta bergskedjor, som omgärda det tibetanska höglandet - en väldig »folk-
delare», som ej synes vara benägen att släppa samfärdseln igenom på mera an tre ställen.
Visserligen har den politiska gränsen - i öfverensstämmelse med det gamla ordet:
nil mortalibus ardui est - öfverskridit denna skiljemur för att trygga åt Kina besitt-
ningen af den viktigaste af de tibetanska handelsvägarne (Ba-tanglinien). Den går nu
fram utefter Yiin-ling-kedjan omkr. 4 längdgrader väster om den naturliga öfver de glest
befolkade högslätterna, där ännu inhemska furstar regera vid sidan af de kinesiska
ämbetsmännen. Men denna anordning ar ett sent experiment, som blott går omkr. 100
ar tillbaka i tiden, och det återstår att se, om den består profvet i händelse af ett
tibetanskt affall.
Äfven i sydväst och söder kan man måhända tala om en naturlig gräns. Här
utmynnar det nämnda östtibetanska randberget i skarpt veckade kedjor solfjäders-
formigt på Bortre indiska halfön, hvars dalar spela rollen af afloppsrännor for det
norra inlandets nederbörd; och gränsen följer till en början en af dessa kedjor,
ehuru den sedan viker af i en stor båge mot öster. Äfven denna förändrade rikt-
ning torde för öfrigt vara betingad af naturliga hinder, ty den har äfven under sin
återstående sträckning icke många bekväma passager. Det bästa beviset för dess
karaktär af verklig gräns ar väl, att kineserna, såsom deras historiska författare
intyga, alltid föredragit sjövägen i sina fredliga såväl som i sina krigiska förbindelser
med Tong-king. Häri ligger nog också förklaringen till att de trots upprepade försök
och energiska kolonisationsföretag aldrig lyckats för längre tid behålla denna kust-
sträcka, som dock af naturen synes ämnad till en fortsättning af Kina.
Annorlunda förhåller det sig med den norra gränsen. Det ar ett verk af människo-
händer, som här trotsigt står på post sedan mer an två årtusenden - det väldigaste
byggnadsverk, som människohänder någonsin skapat, den världsbekanta men ej
sällan undervärderade »kinesiska muren». Utgående från Shan-hai-kwan vid Gula
hafvet sträcker sig det titaniska fästningsverket, som till på köpet kan uppvisa flere
förgreningar och dubbellinier både i Chih-li och Shan-si och dessutom längst i
nordöst skickar ut en gördel af palissader nästan ända fram till Koreas gräns, med
brutal energi västerut utan att lata hejda sig af de brantaste bergsryggar eller de
skarpaste sluttningar, af strömmar eller ödemarker, tills det efter en bana af öfver
3,000 km. når sitt mål vid »Farväl-porten» (Yu-men eller Kia-yii-kwan). Det ligger
där med sina torn och sina stenmassor som ett bålverk for kulturen mot barbariet,
en skiljemur mellan åkerjorden och steppen. Ty det ar steppen, ofta afbruten af
verkliga öknar, som utbreder sig därutanför, oändlig som hafvet och i själfva verket
(sa när som på sin östligaste flik) fordom ett haf - det asiatiska »Medelhaf», som i
fornåldern sträckte sig öfver hela Högasien från Pamir till Khingan, från Kuen-liin till
Tien-shan. Och det ar icke utan grund, som denna konstlade gräns har blifvit
upprest. Visserligen tycker man, att det väldiga bergmassiv, som går från Tsin-ling
åt nordöst genom provinserna Shen-si, Shan-si och (norra) Chih-li för att till sist
utmynna i Khinganbergen, kunde vara gräns nog. Det gör också på smärre sträckor
tjenst som sådan, och det gäller i allmänhet, att muren skickligt begagnar sig af
de fördelar, som terrängen kan erbjuda. Men man får icke förbise, att detta natur-
liga skyddsvärn på flere ställen ar genombrutet af inbjudande dalar, hvilkas tungor
och armar förgrena sig djupt åt olika håll. Särskildt i nordöst finnes det utom
själfva kuststräckan en del forna saltsjöar, som nu utgöra lätt tillgängliga infallsportar.
Och en om möjligt ännu mera hotad punkt ar det nordvästra hörnet, där den
bekväma Yu-men-passagen gifver fritt tillträde till Wei-ho-flodens breda dal, som leder
anda in i landets hjärta. Den norra fronten ar alltså Kinas Achilles-häl; här ligger
det öppet - öppet för Asien och öppet för hela den occidentaliska världen. Ty i
olikhet med det ogästvänliga Österhafvet har detta forna Medelhaf pä sätt och vis
samma karaktär som det europeiska: det förenar och förbinder i stället för att skilja
åt. På sina mjuka sandvågor bär det vandrarens fot framåt; dess oändliga synkrets
lockar honom längre och längre bort, och till vägvisare på färden gifver det honom
sina i riktning från väster till öster löpande höjdsträckningar och randberg, som å
ena sidan peka mot Kinas portar, å den andra öfver Pamirs pass och det dsunga-
riska bäckenet mot Västasien, Indien och Europa. På sa sätt anvisar det mal och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
