Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 A. CONRADY, KINA.
men-passagen, emedan detta framhäfvande af området synbarligen angifver det såsom
den första hvilopunkten på vandringen, såsom det äldsta egentliga Kina. Och liksom
denna bok, särskildt genom sina uppgifter om jordbeskaffenheten och skattebidragen
i de nio provinserna, synes honom bevisa en långsamt i väst-östlig riktning fram-
trängande kolonisation af dessa inkräktare, sa har den också en afgörande del i ut-
bildningen af den vidare slutsatsen, att det nuvarande Shen-si måste hafva varit
vaggan för Kinas urinvånare och för en viss primitiv kultur, liksom det framför allt
- såsom invandrarnes andra och viktigaste station - också måste varit den egent-
liga utvecklingshärden, drifbänken för den nya civilisationen.
Huru bestickande det första argumentet an må förefalla, åtminstone för icke-astrono-
mer: den ingående kritik, som nyligen Leopold de Saussure i en serie högst lärorika
uppsatser, fulla af nya och öfverraskande perspektiv, underkastat denna, en hel litteratur
omfattande kontrovers angående månhusfrågan - den ar redan före Richthofen
ofta och mångsidigt behandlad - denna kritik har kommit till det motsatta och,
som det förefaller mig, oangripliga resultatet, att den kinesiska astronomien å ena
sidan och den kaldeiska och indiska å den andra äro i fullaste mening toto ccelo
till hela sin åskådning skiljaktiga. Ty om jag förstått honom rätt, går den förra
icke ut ifrån ekliptikan och årsberäkningen, som de båda senare, utan från ekvatorn
och dags- resp. timberäkningen. Den har icke heller horisonten som grundprincip
utan meridianen, hvilken uppfattas som polstjärnans vertikal, och denna (polstjär-
nan), icke månen, ar dess utgångs- och medelpunkt: de kinesiska månhusen äro
cirkumpolära stjärnbilder, efter hvilkas ställning till solen och till polen man med hjälp
af vattenuret beräknar timmarne. Äfven Saussure antager visserligen en förbin-
delse mellan kinesisk och indisk stjärnkunskap, men visar, att kineserna redan omkr.
slutet af andra årtusendet f. Kr. hafva varit öfverbringare och lärare.
Vederläggningen af det andra hufvudbeviset har öfvertagits af en grånad mästare
inom vårt fack, Édouard Chavannes - en afgjord motståndare till de Lacou-
perieska fantasierna - i det han af det obestämda och föga träffande sätt, på hvilket
dessa floder äro beskrifna, kort och bindande drager den slutsatsen, att de otvifvel-
aktigt endast genom hörsägner voro kända af denna uråldriga tids kineser. Och
i själfva verket var väl åtminstone Joh-shui för dem helt enkelt en sagoflod,
då den senare utformade fabeln om dess mjuka vatten, som till och med lät en
fjäder sjunka till botten, vinner bekräftelse genom det gamla namnet - en fabel,
som för öfrigt har en egendomlig parallell i den fornindiska »kosmografien»
enligt hvilken, såsom redan Ktesias berättar, gränsfloden mot hyperboreerna, Silas,
(Qila, Galla, »af sten») förvandlade allt till sten, d. v. s. lat allt sjunka till botten,
som nedkastades däri. Om det också blott ar en personlig och tills vidare ännu
mycket vågad förmodan från min sida, att dessa båda floder möjligen äro identiska
och att själfva det indiska namnet skulle kunna innehålla ännu en erinran om
sidenets (ser, sir) land, ur hvars folketymologiska tolkning denna variation af sagan sedan
vuxit fram, sa skulle man dock möjligen kunna framkasta den tanken, att liksom inder-
nas Silas, sa skulle för kineserna Joh-shui icke egentligen betecknat gränsen för riket
utan för hela den kända världen, - och detta med sa mycket större rätt, som den
bevarat denna egenskap ännu långt in i historisk tid och till följd däraf med den
växande kunskapen om Västern alltjämt flyttats längre bort, slutligen till och med
förlagts bortom Syrien. Genom en noggrann och fördomsfri pröfning visar det sig såle-
dess, att hela Yu-kung (naturligtvis frånsedt den politiska utopien i dess tredje del) icke ar
den nyktert administrativa beskrifning på det dåtida riket, som man brukar taga den
för, utan att dess »provinser», hvilka merendels sträcka sig långt utanför förvaltnings-
gränserna, snarare äro handels- och samfärdsområden, alltså icke delar af det
kinesiska maktområdet utan af intressesfären, och att det hela följaktligen - såsom
för öfrigt också texten två gånger uttryckligen gifver vid handen - i korthet sagdt ut-
gör en urgammal världsbeskrifning, en framställning af den fornkinesiska världsbil-
den. Värld och rike hafva ju i Kina (och icke endast i Kina) också senare varit iden-
tiska begrepp.
Men om också denna fråga tills vidare må hållas öppen, sa har Richthofen i en
punkt på ett verkligen obegripligt sätt direkt missförstått detta arbete: nämligen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
