Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 A. CONRADY, KINA.
På samma matriarkaliska samhällsordning liksom på kvinnans stora roll inom kulten
hänvisar kanske äfven arten af de offer, som användes. Den matriarkaliska epoken anses
ju, om jag icke bedrager mig, som tiden for j ord kult en (chthonismen) och förde blodiga,
ofta grymma offren, och äfven här finna vi vid dyrkan af jorden liksom vid alla öfriga
kulter, som förestodos af prästinnor, blodoffer och särskildt människooffer. Dessa
Jhafva väl för öfrigt i regel framgått ur en föregående kannibalism, hvilken i enstaka
fall omtalas redan i äldre tid och ännu i dag utöfvas öfver hela Kina (i syfte att
på sig öfverflytta modet hos en mördad eller afrättad). Dylika människooffer
egnades framför allt floderna under den formen, att en jungfru förmäldes med
flodguden - ett bruk, hvaraf en sista rest (där den verkliga bruden ersatts af en
pappersdocka) ännu lefver kvar i Shan-tung och som i det öfriga Kina afskaffades
först i femte århundradet f. Kr. Sålunda skulle vid torka - similia similibus -
en »förtorkad» människa (stundom blef det väl hexan själf!) utsättas, resp. dödas.
Emellertid blefvo dessa människooffer redan i den aflägsna forntiden blott symboliskt
utförda. I ett fall af torka vigde sig sålunda redan kejsar Tang (omkr. 1750 f. Kr.)
till offerdjur genom att afklippa hår och naglar och offra dessa. Slutligen erhöll
och erhåller ännu i dag jorden själf djuroffer, hvilka på fullkomligt urtidsmässigt
sätt nedgräfvas i marken. Att också ädlare lif hembjödos henne till offer, visar
den ofvan citerade besvärjelsen, där konungen hotar att slakta den ohörsamme inför
jordens altare. En högre form af kulten uppkommer först, liksom inom alla andra
områden af mänsklig utveckling, när patriarkatet slagit igenom. Då framträder den
ljusa och milda himmelen, som endast fordrar oblodiga offer, som gudom vid sidan af
och öfver den mörka jorden, utan att dock helt kunna undantränga det gamla
bruket. På ett öfvergångsstadium tyckas mans- och kvinnokulter hafva bestått vid
&dan af hvarandra, nämligen på sa sätt, att båda bedt till samma gudomligheter,
men mannen till en gud och kvinnan till en gudinna. Äfven af detta bruk hafva,
såsom sa ofta i Kina, åtminstone några spår bevarats intill våra dagar.
Om det föregående endast ar ett helt kort referat af ett i verkligheten ytterst rikhaltigt
material, sa ar det sa mycket sämre ställdt med vår kännedom om de äldsta rättsför-
hållandena, och då jag redan i de föregående afdelningarne måst syssla åtskilligt med
dessa, kan jag sålunda här fatta mig särskildt kort. Hvad först angår civilrätten, sa
tillkom eganderätten till fast egendom och möjligen äfven till barnen - om man
får sluta sig härtill af sägnerna om deras utsättande af modern - ursprungligen
måhända endast kvinnan. Men redan mycket tidigt finna vi kvinnan själf jämte
barnen uppfattade som mannens egendom, och denne tog till och med hustrun
med sig i grafven och rådde - sa ännu i sjätte århundradet f. Kr. - oinskränkt
öfver barnens lif och död, liksom han naturligtvis äfven var herre öfver deras
egodelar. Ett tydligt spår af dessa förhållanden äro Li-kis påbud (som val for
öfrigt i teorien gälla ännu i dag), att äfven den gifte sonen skall till föräldrarne
öfverlemna all den inkomst, som icke åtgår till hans egen familjs behof, och att
han under deras lifstid icke ens har bestämmanderätt öfver sina egna lemmar.
Han fick icke utsätta sig för fara för att ej blifva stympad och sålunda oduglig att
tjena dem - en föreskrift, som måhända gifver oss möjlighet att återföra kinesernas
kända brist på mod till en etisk princip. Genom familjernas sammanslutning till
större enheter blef sedan deras öfverhufvud innehafvare af dessa rättigheter, och på
sa sätt uppstod slutligen det af sitt skriftecken att döma urgamla Ising - d. v. s.
brunnssystemet, som indelade hela den odlade jorden i stora kvadrater och dessa
sedan i nio mindre, af hvilka åtta utlemnades till arrendatorer, hvilka hade att
hjälpa till med skötandet af den mellersta, som innehöll brunnen och var förbe-
hållen härskaren. Också länsväsendet torde på något satt sammanhänga härmed,
ehuru dess uppkomst, som sagdt, icke med säkerhet kan närmare fastställas.
Hvad kriminalrätten beträffar kanna vi endast ett antal straff, men vi
kunna icke alltid säga, i hvilket fall det ena eller det andra kom till användning. Tra-
ditionen menar, barnsligt nog, att ursprungligen fanns det ingen öfverträdelse, utan straffen
voro endast fastställda som afskräckande exempel. Redan på grund af deras hårdhet
måste man emellertid hänvisa dem till urtiden. Ty med undantag af prygelstraffet
och brännmärkningen (eller rättare: bemålandet af pannan) gingo de alla ut öfver lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
