Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
världslig statssuveränitet. Om hans efterträdare ett århundrade senare fann sig för-
anlåten att inom sitt rike återställa den kyrkliga enheten, så innebar detta icke ett
nytt erkännande af kyrkans öfverhöghet, utan en maktyttring af den världsliga stats-
suveräniteten, ehuru visserligen till katolicismens förmån. Snarare utpräglades det
oaktadt den »gallikanska» kyrkan ännu mer till en särskild landskyrka, om hvars
förhållande till den allmänna katolska oändliga gränstvister måste uppstå. Därmed
fick äfven problemet om kyrka och stat såsom tvenne skilda samfundsmakter en
allt tydligare formulering, så svår dess lösning ändock alltjämt måste te sig.
Det var ingen tillfällighet, att just i Frankrike den moderna statssuveräniteten, i
motsats till såväl kyrkan som folkmakten, först klart häfdades (af Bodinus) såsom
förutsättning både för regeringens inre själfständighet och för rikets uppträdande utåt
i krig och fred. Detta begrepp var hemtadt från den italienska renässansens makt-
lära, men såtillvida förändradt som det icke afsöndrades från vare sig rättens eller
religionens öfverhöghet, ehuru det visserligen ej heller underordnades någon bestämd
form af lag eller kristendom. Den suveräne »absolute» konungen såsom statens
målsman var ej en despot, som kunde handla efter egna nycker, om också ingen
dödlig egde att ställa honom till ansvar för hans åtgärder. Såsom kristen var han
ansvarig inför Gud, och å statens vägnar hade han att följa naturrätten, som Gud
nedlagt i människans förnuft före all jordisk lagstiftning. Men hans suveränitet be-
stod däri, att han ensam efter egen ompröfning egde att, äfven för sina undersåtar,
tolka hvad dessa rättens och religionens bud månde innebära. På detta sätt, och
icke i analogi med Machiavellis politiska läror, måste det suveränitetsbegrepp, som
uppställdes af Bodinus och hans efterföljare, rätteligen uppfattas, äfven om förutsätt-
ningarne icke alltid uttryckligen framlades. Förväxlingen låg dock nära till hands,
och i den praktiska politiken fick makten ofta nog träda i stället för rätten.
Det suveräna franska konungadömet, den franska staten måste kämpa sig fram
i strid ej blott mot inre upplösande krafter, som förstärktes af religiösa elementer,
utan äfven mot en universell makt, som åtagit sig att föra den sprängda kyrkliga
enhetens talan. Denna makt var ej påfvedömet själft, som trots sin återupprättelse
genom det tridentinska mötet och med stöd af jesuiternas nystiftade orden ej längre
kunde på egen hand häfda sina gamla anspråk. Det var fastmer den världsliga
makt, som samlades i den spanske konungens händer från så många olika håll inom
kristenheten, och som sökte under tjenarens skepnad göra sig äfven till påfvedömets
herre. Denna nya »monarki», som ville under olika former, med våld eller diplo-
mati, förena kristenheten till ett helt mot kättare och otrogne, stödde sig blott del-
vis på det gamla, för länge sedan till Tyskland inskränkta kejsardömet och fortsatte
sina sträfvanden äfven efter skilsmässan från detta kejsardöme. Det spanska väldet
var framgånget ur renässanspolitikens stormar och bar dess prägel af hänsynslös
maktlystnad, huru skickligt än denna månde höljas i det katolska och helt visst
uppriktiga nitets omklädnad. Den spanske konungen härskade öfver många riken
och furstendömen, men han ville ej nöja sig med den suveränitet, som månde till-
komma honom för hvart och ett särskildt af dem alla. Han syftade att samman-
binda dem alla genom en universell makt, som saknade legitima former och tradi-
tioner, men kunde utöfvas å kyrkans och påfvens vägnar utan att inskränkas af
främmande rättsbefogenheter. Kristenheten skulle sålunda åter bilda en världsstat,
men icke, liksom fordom, en på rättens grund organiserad världsstat, utan endast i
kraft af den världsliga politik, som kunde göra sig alla andra makter underdåniga,
äfven själfva kyrkan och dess öfverhufvud. En sådan enhetssträfvan var onekligen
djup rotad i Europas hela samfällda utveck ing och har äfven efteråt flere gånger
framträdt under andra makters öfvervikt, närmast i Frankrikes från det besegrade
Spanien öfvertagna principatsanspråk. Men för Europa var det också ett djupt ro-
tadt behof att finna rättsliga uttryck för sin historiska enhet. När den kyrkliga rätts-
enheten gick förlorad, kunde Europa ej utan vidare böja sig för en »monarki», som
ej hade andra rättskraf att åberopa än sådana, som sammanhängde, för öfrigt blott
skenbart, med en af så många kristna folk förkastad kyrkotro.
Detta europeiska rättsbehof fylldes, så godt det lät sig göra genom den moderna
folkrättens utbildning eller, rättare sagdt, dess emancipation från kyrkorätten under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
