Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.6. De nordliga upptäckterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, UPPTÄCKTS- OCH KOLONIALHISTORIA.
sig nu den folkrika handelsstaden Montreal (»Mont royal»). När han två år senare
lemnade en skildring af sin resa, väckte hans uppgifter om det nya landet Kanada,
hvilket hos Verrazzano kallas Nya-Frankrike, det största uppseende, och anbud
gjordes honom att fullfölja kolonisationen af detta område, hvilket betraktades som
fransk besittning. Han gick in därpå och upprättade 1541 ett faktori vid Quebec,
som emellertid ej kunde hålla stånd, ty redan 1544 måste han återvända för att
hemföra nybyggarne till Frankrike. Till en början syntes Cartier således ej få någon
framgång, men han har likväl förberedt fransmännens senare, af lyckan mera gyn-
nade planer på landet vid St. Läwrencefloden, och geografien bör annotera ryktet,
att denna jättestora flod erhölle sitt vatten från en krans af stora, långt västerut be-
lägna insjöar.
Så mycket var man redan på det klara med att det inte var någon småsak att
genom en färd västerut finna väg ut till till Stora oceanen och vidare hän till »krydd-
öarne». Hvad som ej lyckades västerut, kunde möjligen slå väl ut i öster. Det
var ännu en gång den rastlöse Sebastian Cabot, som först kom upp med denna
tanke och därigenom gaf uppslag till ett nytt, högviktigt utvecklingsstadium i upp-
täckternas historia. Man trodde sig med någorlunda säkerhet veta, att Europas
nordligaste punkt, Nordkap, låge på ungefär 20 graders afstånd från polcirkeln;
att äfven Asiens nordspets, som man trodde sig känna till som kap Tabin (efter
Plinius), icke låge alltför högt norrut, det hade den förnämsta auktoriteten i arktiska
spörsmål, den lärde svenske biskopen Olaus Magnus, som sin öfvertygelse uttalat.
Så bildade sig under Cabots ledning ett handelssällskap, hvilket år 1553 gjorde ett
allvarligt försök att utföra den nya ideen.
Det kallades det moskovitiska handelskompaniet, emedan man betraktade hela
kustlandet på andra sidan om Norge som den ryske tsarens tillhörighet. Ännu för blott
några tiotal år sedan egde man endast en högst bristfällig föreställning om ryska
rikets gränser, men sedan någon tid tillbaka hade det dunkel, som hvilat öfver step-
perna i öster, någorlunda blifvit skingradt. Sändebud gingo fram och åter mellan
Tyskland och Moskva, och ett af dessa sändebud, Paul Jovius, var den förste, som
på 1500-talet spred något säkrare kunskap om Rysslands land och folk. Långt be-
tydelsefullare blefvo de båda resor, som företogos af den krainske ädlingen Sigis-
mund v. Herberstein, som egde den stora fördelen framför andra att behärska både det
sloveniska och det tyska språket, så att han utan synnerlig möda kunde sätta sig
in i det ryska, hvilket förblifvit okändt för alla hittills afsända diplomatiska sände-
bud. Två gånger, 1517 och 1526, har han varit i Moskva, och hans i Wien 1549
tryckta arbete Reram Moscovitarum Commentarii utgjorde för mer än 50 år hufvud-
verket för all kännedom om Östeuropa. Visserligen hade en del faktiska uppgifter,
som han utforskat, redan tidigare kommit till allmän kännedom; på det sättet lycka-
des redan 1518 två lärde, domprosten Mattheus Miechow i Krakau och professorn i
Ingolstadt, den bekante teologen Johann Eck, offentliggöra två små skrifter, De rebus
sarmaticis, hvilka, i hufvuddragen, träffande skildra norra Rysslands natur. Från
den tiden försvann från kartorna Rhipäernas i väst-östlig riktning löpande bergskedja,
vid hvilken geograferna, genomträngda som de voro af uppfattningen om de antika
geografernas ofelbarhet, envist fasthållit, och det blef vidare kändt, att Dnjepr (Bory-
.sthenes) och Don (Tanais) flöto till Svarta hafvet, under det Volga (Rha eller Etilia)
utföll i Kaspiska hafvet. Floderna Mesen och Petschora framträdde likaledes på
kartan liksom den under namnet Ural kända bergskedjan, och på östra sidan härom
visar sig till och med den stora floden Ob med sin biflod Irtisch. Rörande Ob var
det konstateradt, att den utmynnade i Norra Ishafvet, och därmed var det första
målet för det nybildade moskovitiska kompaniets sträfvande uppställdt. Det gällde
att uppnå Obs mynning för att därifrån ytterligare framtränga mot öster. Under
1500-talet uppnåddes visserligen ännu icke detta mål, hvilket också under de gifna
förhållandena var omöjligt.
År 1553 utlöpte tre fartyg för att tillkämpa sig nordpassagen: Hugh Willoughby,
Richard Ghancellor och Stephan Burrough hette expeditionens ledare. Af skeppen
vände blott ett tillbaka, nämligen Ghancellors, ombord på hvilket äfven Burrough
befann sig. Den energiske Chancellor lyckades segla in i Hvita hafvet, hvars södra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
