Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.6. De nordliga upptäckterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, UPPTÄCKTS- OCH KOLONIALHISTORIA.
betedde sig Amsterdams invånare. De hade icke ännu förlorat modet; de utrustade
två nya skepp. Jan Corneliszon Ryp och Jakob Hendrikszon Heemskerk tillråddes
att öfvervintra vid Jenisejs mynning och följande år anträda färden vidare åt Öst-
asien; man ser, huru under tiden en djupare geografisk insikt uppstått. Nyåret 1596
gingo båda kaptenerna under segel, och redan 9 juni fann Ryp den obebodda men
af salar och isbjörnar i anspråk tagna Beeren-ejiand, hvilken från 1603 blef en om-
tyckt jaktmark för engelsmännen/ Åtta dagar därpå upptäckte han en med vildt
sönderslitna klippor kantad ögrupp, hvilken visserligen blifvit tillfälligtvis känd af
ryssarne, men som annars förblifvit okänd. Den kallas alltifrån den tiden Spets-
bergen. Men här möttes Ryps skepp af ett oöfverstigligt hinder: isflaken. På nya
geografiska fynd var resan ganska rik, men dess yttersta mål hade man ej kommit
ett tum närmare.
Allt sedan den tiden hafva Spetsbergens öar - i förbigående sagdt - spelat en
viss roll. Från 1597 uppsökte engelsmännen med förkärlek deras af hvalar vimlande
farvatten. Sälfångst och hvaljakt gjorde till sist de ödsliga öarne så kända och upp-
sökta, att till och med ständiga människoboningar kunde uppstå, t. ex. den lilla
holländska staden Smeerenberg, medelpunkten för transjuderiet. Likväl yppades oupp
hörliga tvister mellan holländare och engelsmän, på hvilka stridigheter först 1627
ett under konung Karl I ingånget fördrag gjorde slut. Enligt detsamma tilldelades
samtliga intresserade folk, nordspanjorerna ej undantagna, särskilda jaktområden.
Återvända vi till Ryp och Heemskerk, så förefaller det beaktansvärdt, att den
senares färdväg en viss tid framåt skyddade honom för en alltför nära beröring med
drifisen. Den 17 juli nådde han Novaja Zemlja, och den 16 augusti lyckades han kring-
segla spetsen af Nordön, hvarest man fick nödtorftigt tak öfver hufvudet i »Isham-
nen». Inom kort blef styrman Barents, som tidigare fört befäl öfver staden Amster-
dams fartyg, själen i öfvervintringen, den första historiskt kända på så hög bredd-
grad (nära 77°). Med uppbjudande af hela sin skicklighet och viljestyrka lyckades
han åstadkomma, att de innestängde i sina torftiga hyddor kunde framgångsrikt för-
svara sig mot hungerns, skörbjuggens och glupska isbjörnars gemensamma angrepp.
Men den lyckliga utgången däraf skulle han icke själf få upplefva. Omkring midten
af juni 1597 öfvergåfvo de skeppsbrutne på fartyg, som de själfva hoptimrat, sin till-
flyktsort och styrde mot norska kusten, där de hoppades finna räddning och äfven funno
den. Endast Barents fattades bland de hemvändande. Han hade, sjuk som han var,
burits ned i båten och afled under resan. Barents är den mest betydande af alla
dem, som före Nordenskiöld försökt tilltvinga sig Nordostpassagen. Äfven kronologiskt
taget var denna expedition den sista mera allvarligt planlagda. Visserligen begåfvo
sig ännu 1611 Nay och Cat i väg mot det sagolika Anian-sundet, men de kommo ej
någon vart. Med dem slutar för 266 år denna afdelning af upptäckternas historia.
Under tiden hade man äfven i väster arbetat lika ifrigt som resultatslöst. Cabots
idé sysselsatte mellan åren 1576-78 Martin Frobisher, hvilken under tre, tätt på
hvarandra följande resor trodde sig hafva upptäckt ett sund, som förde till Stilla
oceanen, men i själfva verket hade råkat in i en »återvändsgränd». Kapet Meta
incognita, h vars benämning går tillbaka till drottning Elisabeth, erinrar i likhet med
Frobisher-Bay, som gränsar i norr till denna halfö, om den af lyckan föga gynnade
sjöfararen.
Likväl var härmed ett nytt uppslag gifvet, som ej blef utan betydelse för engelsk
företagsamhet under den följande tiden. En rik köpman vid namn Saunderson erbjöd
medel för en grundligare undersökning af de redan upptäckta kusterna och vann den
bepröfvade skeppskaptenen John Davis för denna plan, som låg honom varmt om
hjärtat. Denne seglade under en längre tid utmed västra kusten af Grönland, hvil-
ket han på grund af sina kartors bristfällighet icke igenkände utan därför gaf
namnet »Desolation Land». Den breda hafsarmen mellan Grönland och öarne
västerut kallas efter honom Davis’ sund. I virrvarret af öar därborta, hvilkas
natur han alldeles riktigt bedömde, trodde han sig icke kunna uträtta något nyttigt.
Lika litet uppenbarade sig någon väg, när 1586 Frobisher och 1587 Davis för andra
gången vågade sig in i den af is uppfyllda arkipelagen. Dock upptäckte den senare
infarten till Hudsonsundet, utan att hans iakttagelser emellertid erhöllo några vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
