Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 Medelhafskultur och sammanhang med antiken, Sicilien och sjöstäderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 K. BRANDI, RENASSANSEN.
Måhända bidrog härtill, att handeln och den fria samfärdseln med Orienten aldrig
upphört. Under skaldens ledning igenkänner sig personligheten och mäter sig själf
med antikens själsligt besläktade litteratur. Ur det förgångna framträda de klassiska
hjältarne och stora personligheterna, bestämma inom kort de nya lifsvärdena och
locka till själfhäfdelse och sträfvan efter ära.
Nu fogade sig så, att konstnärerna, som i likhet med skriftställarne lefde på
resterna af den antika formen, med samma insikt gjorde människan till det konstnärliga
skapandets medelpunkt. Äfven de begynte medvetet efter människans mått och har-
moni forma tingen, och äfven deras åtrå gällde bilden af den fulländade människan.
Hundra år efter Petrarcas berömda bref yttrade Leone Battista Alberti i sin skrift
om målarkonsten: »Jag brukar säga mina vänner, att den där Narcissus, som såg
sin egen bild i vattnet och bäfvade för bildens skönhet, egentligen är måleriets upp-
hofsman.» Så kan man äfven här ana sambandet med erotiken; dock inom kort
försöker man med tillhjälp af platonska idéer lyfta den till religiös känsla genom läran
om enheten af kärleken och skönheten. Den ungdomliga insikten tydde på sitt eget
vis de gamla lärorna. Teosoferna från Florens framställde åter de urgamla kosmogo-
nierna, enligt hvilka de sinnliga och öfversinnliga tingen kretsa omkring människan
som skapelsens krona. Den unge grefve Pico della Mirandola gaf sina vänners
aningar ett sublimt uttryck i festtalet om »Människans värdighet» (1468), hvari han
låter Gud yttra till Adam: »Jag har icke skapat dig hvarken till ett himmelskt eller
till ett jordiskt väsen, hvarken dödlig eller odödlig, på det att du må vara din egen
skapare och uppfostrare, till hvilken bild och hvilket väsen du vill. Du kan ned-
sjunka till ett djur, - du kan höja dig till en gud »
Så stod man vid den motsatta polen till Augustinus, den äldre medelstidsåskåd-
ningens fader. Men personlighetens suveräna frigörelse och utbildning, som under
dessa århundraden först i Italien påbörjades, framträda blott som vissa grunddrag
i samband med i högsta grad mångsidiga och märkliga världshistoriska rubbningar
och nybildningar, hvarom närmast skall ordas.
1. Medelhafskultur och sammanhang med antiken, Sicilien och sjöstäderna.
Skådeplatsen för det antika lifvet var Medelhatvet. Den gamla jordkretsen omslöt
detta inhat och fick sin begränsning därigenom. Man blir nästan häpen att se, hur
tunt dess kontinentala omramning var. Den gamla kulturen uppstod vid vattnet, den
förblef vänd mot hafvet, den sköljde alltjämt nya kuster, den uppfyllde eller öfver-
svämmade öarne och halföarne, men trängde icke djupt in i det inre landet. Dess
brännpunkt låg en gång på Kreta, senare på Sicilien, och ännu under medeltiden
egde Sicilien det förhärskande väldet och antikens sista arf. Liksom hafvet behåller
den sjunkande dagens värme, så höll sig den döende antiken allra längst kvar vid
hafvet. När den gamla världen gått under, behärskade greker och saracener Medel-
hafvet. De kämpade om Sicilien liksom en gång greker och karthager, karthager och
romare. Båda hade bevarat oändligt mycket mer af den bepröfvade statskonsten och
det antika lifvet än romarne och Italiens och Västerlandets romanska folk. Det gre-
kiska herraväldet växlade alltefter de kejserliga generalernas och amiralernas duglig-
het; en lång tid voro langobardiska hertigar och saracenska emirer landets och halvets
herrar. Till sist undanträngdes de alla af ett nytt släkte. På spillrorna af grekiska
provinser och saracenska emirat hafva normander från Normandiet grundat en mo-
dern stat motsvarande de högsta anspråk. Det var den första i ordningen af det var-
dande Europas stater, grundad som en militärmonarki, liksomWilhelmEröfrarens engelska
stat, men tillökad med de lika mycket grekiska som saracenska tillsatserna: stats-
kontroll, en beroende byråkrati och ett kungligt envälde; till hälften en germansk,
till hälften en antik och orientalisk statsbildning. Hela styrkan låg hos ridderskapet,
men detta berodde helt och hållet af sina ledare. Segerrika hertigar och grefvar
voro historiens liksom hjältediktens drifvande krafter. Men institutionerna och det
bofasta folkets traditioner gåfvo beredvilligt sin hjälp åt det sedan 1130 befästa ko-
nungadömet. Nu framväxer också en synnerligen märklig blandkultur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
