Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Hofvens och borgarnes kultur. Nationellt konstspråk och lärd humanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
Allt detta har icke precis prisgifvits, men väl fördröjts och mycket skjutits åt sidan
genom en ny-litterär rörelse, i hvilken tyngden af historisk tradition och Italiens
beroende af universella idéer nästan skrämmande starkt uppenbara sig. Dante ansåg
latinska språket för det förnämsta, och h varken hans eget verk eller den glänsande
utvecklingen af folkspråket under 1300-talet har rubbat denna gamla fördom. Liksom
det romerska kejsardömet föreföll vara det högsta begreppet i politiken, så förblef latinet
såsom kyrkans, de gamles och den kejserliga rättens språk äfven det högre litteratur-
språket. Man fasthöll vid denna underpant på legitimitet liksom nygrekerna vid den
attiska dialekten, ja, man afstod från det däri förborgade anspråket på universell bild-
ning och härskarmakt lika litet, som man upphörde att betrakta kejsardömets och
påfvedömets rättigheter såsom nationella hederstitlar. Därtill kommo de romantiska
känslornas nya välde.
Fram ur tidernas grus och lifvets grönska höjde sig dock ännu alltjämt i samtiden
ansenliga ruiner från antiken. I och invid Rom beundrade till och med fromma pil-
grimer de kolossala monumenten; små rester funnos öfverallt. Namnens tradition
har aldrig gått förlorad; man visste, att Mantua var Vergilii hemort och Padua
Livii; man läste och älskade Vergilius jämsides med de moderna franska för-
fattarne ända ned till Dante och Petrarca och vidare. Man egde konsul och senat,
och vid notariats- och rättskolorna fanns ingenting högre än den romerska rätten.
En samtida till Dante, notarien Albertino Mussato i Padua, som tillika utmärkte sig
som latinsk historieskrifvare och som tapper försvarare af sin fädernestad, blef 1314
krönt med lager, murgröna och myrten som Paduas skald och historiegraf, som man
menade, enligt de gamles sedvänja. Han diktade äfven i Senecas stil Eccerinis, den
patriotisk-moraliska historien om Ezzelino da Romano, Veronas tyrann. Och själfve
Dante kunde visserligen i enlighet med sin tro icke göra de gamla hedningarne saliga,
men han bäfvar af lycka, då han i helvetets förgård bevärdigas att blifva upptagen i
deras gemenskap. Med den bättre och friare nutiden steg äfven i alla samhällsklasser
stoltheten öfver ett fjärran okändt, men, som man trodde, stort och härligt förflutet.
Allt detta var efterklang, möjligheter och stämningar. Det stora omslaget till den
antika romantiken, den fasta tron på den verkligt nationella forntiden åvägabragte
Francesco Petrarca. Först han förkunnade högt i sin dyrkan och i sitt studium af de
gamle nya ideal för lifvet och vetenskapen. Han var den förste, som i sin själs
svärmiska receptivitet med en rysning af hänryckning ur böckernas språk åter hörde
stora lefvande människors tal.
Det har för humanismens oerhörda andliga rörelse, som nu begynner, varit af
afgörande betydelse, att en skald gifvit den dess riktning och stämning. Vid sidan
af andra impulser är hans insats alltid att betrakta såsom den starkaste äfven däri.
På sina resor kom Francesco Petrarca 1336 för första gången till Rom och blef djupt
gripen af de gamla monumenten. Han besökte Neapel och de klassiska orterna vid
Napoligolfen, med Vergilius i handen. Öfverallt fängslade honom naturens under i
lika hög grad som historiens minnesmärken, den enskilda upplefvelsen liksom dess
litterära uttryck. Hans åtrå efter böcker var omättlig; han samlade sådana på sina
resor, han bad sina vänner i Toskana, England, Frankrike, Spanien att sända
dylika. 1333 upptäckte han i Luttich två af Giceros tal, i Verona hans bref. Intet fynd
var af större betydelse än det sistnämnda, ty här- fann den mognade skalden i be-
undrad fulländning brefvets form för allt, som gjorde intryck på honom, för stäm-
ningar och reflexioner, för en lärd och estetisk afhandling. I den ålder, då Dante i
Convito (gästabudet) skolastiskt deducerade den högre bildningen, nedskref Petrarca
dagens intryck i den klassiska epistelns kåserande form, formulerade resultaten af
sin historiska läsning i de skisserade karakteristikerna af sina »berömda män» och
sitt oroliga hjärtas bekännelser i stoiska traktater eller återigen i brefform.
Han gaf sig själf helt åt sin samtid och skördade till lön dess omätliga be-
undran. Redan 1341 blef han på Capitolium i Rom krönt med lagern och var därmed
i egna ögon invigd till den klassiska forntidens präst. Man företog pilgrimsfärder till
honom och besökte hans födelsehus i Arezzo. Karl IV och andra furstar ärade
honom, och när man från hans politiska idéer sedan öfvergick till dagordningen,
så verkade den store mannens mening i alla bildningsfrågor som en lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
