Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Olika styrelseformer. Borgare, signorer, tyranner och condottierer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
den förnämare släkten Albizzi, men äfven när långt senare huset Medici nådde ett
slags principat, förblefvo författningens gamla former i det hela oförändrade, och
familjerna Pitti, Strozzi, Rucellai byggde lika anspråksfullt som Mediceerna.
Olika i hvarje hänseende utbildade sig regeringen i Milano. Här har aldrig en
främmande signoria funnits; tvärtom har en af de förnämsta familjerna i staden,
enär de just innehade ärkebiskopsdömet, äfven satt sig i besittning af makten och
tillika gifvit upphof till ett verkligt tyrannvälde. Huset Visconti är otvifvelaktigt den
mest glänsande tyrannfamilj, som funnits; i några representanter också den nesligaste,
enär de i kampen om makten icke följde» utan till och med förhånade samvetets bud.
De hafva äfven haft den största framgången, emedan de af det begränsade stadsherra-
väldet Milano lyckats bilda ett stort furstendöme i midten af det fruktbaraste landskap.
Alltifrån 1277 börja Visconterna att grunda sin makt; äfven de kräfva för sitt välde
rang och rättigheter som rike. Matteo Visconti blef riksvikarie genom Henrik VII (1311),
Giangaleazzo hertig genom konung Wenzel (1395). Denne Giangaleazzo är den egentlige
grundläggaren af det utvidgade furstendömet. Han kom till styret därigenom, att han
satte sin farbroder Bernabö och dennes son i fängelse för att aldrig åter frigifva dem.
Därpå uppbyggde han med energi och utvecklande af stor prakt det egna tyrann-
väldet. Han lade grunden till domen i Milano och tvang därmed fem århundraden
att tjena hans idéer. Äfven grundlade han det »underbaraste af alla kloster», det
sagolika Certosa vid Pavia. Hans styrelse var en rationell despotism; han främjade
samfärdseln, rätten och vetenskaperna, han styrde staten med en väl organiserad och
raffineradt öfvervakad ämbetsmannakår; framförallt dref han utrikespolitik i största
stil - allt till sin egen fördel.
Giangaleazzo Visconti begynte med en fredlig sammanslutning af familjerna Gonzaga,
Este och Carrara under sin ledning. Därpå frestade han lyckan genom oerhörda
kupper. Under andra hälften af 1300-talet inträder såsom en ny medlem i de italienska
landmakternas krets det dittills hufvudsakligen maritima Venedig; det bestämde sedan
länge fastlandets salt- och spannmålspriser, men det hade dittills icke behöft några
stora ansträngningar för att efter önskan uppehålla och leda sin handel. Nu följde
den första sammandrabbningen med Cangrande della Scala, den andra med Francesco
Garrara, Paduas härskare. Visserligen vunno venezianerna Scaligernas hjälp mot
familjen Carrara, men därför blefvo de senare understödda af Visconterna och segrade
(1380). Första verkan däraf var, att Antonio della Scala i sin egen stad föll offer för
de missbelåtnes parti; hösten 1387 bortsopades Scaligernas en gång så mäktiga tyrann-
välde. Deras furstendöme var nu fritt, men i stället för att dela med Padua slog
Giangaleazzo allt under sig, ja, han förstod att korsa huset Carraras hotande för-
bund med Venedig och å sin sida sluta fördrag med San Marco emot Padua. Året
efter Scaligernas fall gick äfven huset Carrara föga berömligt till spillo (1388). De
flesta medlemmarne af familjen slutade sitt lif på Visconternas borgar i Como och
Asti. Endast en Carrara undkom till Florens och sökte härifrån motverka Milano;
äfven han lyckades emellertid skydda sin släkt i Padua endast för en kort tid (till
1405). Å sin sida var den af sina framgångar berusade Visconti ej ohågad att utsträcka
sina eröfringar mot söder. Så förklarade han i april 1390 i förbund med husen Este
och Gonzaga krig mot Florens, och till följd häraf knöts alliansernas nät inom kort i
alltjämt större omfattning. Florentinerna inskränkte sig icke till att sända sin fältkapten
John Hawkwood, en engelsman, in i Lombardiet; de intrigerade äfven med framgång
i Frankrike, och från väster kom grefve Jean d’Armagnac med en här af riddare.
Men Giangaleazzos generaler, i synnerhet Jacopo del Verme och alltifrån 1397 den
ännu större Facino Cane, förstodo att öfvervinna de svåraste faror och att äfven
gentemot den omfattande koalitionen ännu mer utbreda sin hertigs makt. Genom
förräderi föll Pisa i hans händer, Siena gaf sig frivilligt. Därpå följde i ordningen
borgarne i det påfliga Perugia; men Visconternas ståthållare indrog utan vidare som
Perugias tillhörighet äfven Assisi, Nocera och Spoleto till den politiska konkursmassan.
Aldrig har faran för Florens’ frihet varit större. Ruprechts af Pfalz olyckliga tåg in
i Lombardiet medförde ingen lättnad; till och med huset Bentivogli af Bologna måste
vika för hertigen. Giangaleazzo tänkte nu verkligen på att i Florens låta kröna sig
som konung af Italien, då en epidemi den 3 sept. 1402 bortryckte honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
