Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 1400-talet (Quattrocento). Konstnärer, lärde, skalder och helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRER, LÄRDE, SKALDER OGH HELGON.
155
Isaks offrande. Ghibertis (till vänster) och
Brunellescos (till höger) täflingsförslag.
Bronsreliefer i Museo Nazio-
nale (Bargello) i Florens.
Ghibertis skönt formade relief, men man beundrade i nära nog lika hög grad Bru-
nellescos kraftfulla realism. Just detta uttryckssätt skulle höra den närmaste fram-
tiden till. Ty man började nu allmänt kritisera den nedärfda smaken; man återgaf
detaljerna i det sedda, såsom de tedde sig för den noggrannaste observation, man före-
drog de talande och hårda formerna, man fordrade ett starkare betonande af rummet,
i djupt perspektiv, med oändlig rikedom, med brokiga skuggor och darrande ljus.
Diskussionen af det sedda gick hand i hand med utkast och skisser; i teoretiska
skrifter nedlades resultaten af sådant arbete; »den, som vandrar öfver soliga ängar,
förefaller att vara grön i ansiktet» säger Alberti i det kapitel, som handlar om de
reflekterade strålarne.
Men denna nya sträfvan efter en naturlig form hade att klargöra sitt förhållande
till den gamla skolans verkliga värden, till linearkompositionen, den rytmiska rörelsen,
den ideella skruden och den stora gesten; ty allt detta var likväl anpassadt till den
traditionella grunden, emedan konsten ännu nästan uteslutande tjenade att smycka
kyrkor och altaren och dess ojämförligt viktigaste form, fresken, skulle tala som
en innerlig predikan från kyrkväggen. Återfick nu bilden af det heliga, en gång upp-
fattad af ett mänskligt sinne, naturens drag, och förflyttades den från guldgrundens
ideella värld ut i rummet, gjordes scenen rikare och rörelsen helt naturlig, så
skedde alltsammans på bekostnad af den upphöjdt religiösa verkan. I synnerhet
framställningen af det öfvernaturliga måste blifva lidande genom det naturligas triumf.
Så ställde sig många tvekande. De nya uttrycksmedlen lämpade sig väl för den
gripande framställningen af det verkligt mänskliga, äfven med hänsyn till ämnets
fromma innehåll. Men den fromme målaren från San Marco, som så åskådligt
framställde den helige Francisci innerlighet, ådagalade likväl den största visheten,
då han för framställningen af det underbara och öfvernaturliga behöll den storslagna
enkelheten i den gamla stilen. Eller har Frälsarens förklaring på Tabor någonsin
framställts större och djupare än på den freskomålning af Fra Angelico, hvilken,
gömd i en trång liten klostercell, en gång var afsedd endast för lyckliga dominikaner-
munkars dagliga uppbyggelse?
En sådan vördnad och storhet hafva hos enskilda konstnärer aldrig försvunnit, om
också betingade än af mer konstnärliga, än af mer religiösa motiv. Men den stora
massan af målare och skulptörer följde, hvar och en för sig, sitt eget öga och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
