Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Påfvarnes furstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
righet åstadkom den kyrkliga schismen 1378, bemödade sig fransmännen och tyskarne
att återställa kyrkans enhet under en romersk påfve. Det var det enda stora resultatet
af kyrkomötet i Konstanz, att i stället för tre stridande påfvar endast en, Martin V,
upphöjdes och att denne romare af huset Colonna år 1418 åter kunde flytta till sitt
gamla residens.
Det innebar, att påfvedömet, som styrde kristenheten, nu åter var försatt i hjärtat
af en kultur, som visserligen utvecklat sig kraftigt i lycklig frihet från påfve och kejsare,
men som i grund och botten var af samma anda som påfvedömet. Sedan sekler var
påfvedömets idé på det närmaste förbunden med alla nationella rörelser i Italien och
hade ofta nog varit deras mesl betydande uttryck. Under landsflykten i Avignon
hade man just vid kurian upplefvat den för det andliga framåtskridandet så impuls-
gifvande växelverkan mellan den franska och den italienska kulturen, och dess verk-
ningar lågo i öppen dag. Ingenstädes fanns det så mycket präster och klerikala skrift-
ställare på en gång, ingenstädes, sedan kurian i så hög grad utbildat taxerings- och
skatteväsendet, så stora affärer och så betydande tillgångar, ingenstädes voro rela-
tionerna till de konstnärliga och litterära intressena så gamla och så sammanvuxna
med härskardömet själft. Så hade redan länge bland vimlet af skrifvare, notarier och
sekreterare vid kurian, bland dess prelater och kardinaler såväl humanistiska som
antikvariska böjelser slagit rot. Man byggde, målade, diktade och studerade redan i
Avignon; huru mycket mera då i Rom, där själfva marken gaf alltjämt nya och be-
tydande eggelser.
Men det fanns i Rom äfven nytt motstånd, och inflytandet steg för steg af renässansens
politiska anda på kurialernas och påfvarnes tänkesätt frambragte nya politiska frågor
och lösningar. Först ur den komplicerade samverkan af påfvedömets gamla traditioner,
af den nya andan i den italienska kulturen, af eggelserna från den romerska marken, af
striderna om Kyrkostaten och af svårigheterna i den politiska förbindelsen med de ita-
lienska staterna och de utländska makterna framgick renässanspåfvedömets särskilda vä-
sen, hvilket inom kort skulle få en öfverlägsen och ingripande betydelse för denna kultur.
Kyrkostatens upplösta världsliga område, som i enlighet med kejsarnes gamla
och omstridda privilegier skulle sträcka sig tvärsöfver mellersta Italien, från Rom
till Pos mynningar, måste återställas och häfdas med de för Italien traditionella
hjälpmedlen af vilda condottierer och politisk räknekonst. De värnlösa påfvarne
darrade ofta nog inför dessa legotruppsanförares och tappra kardinallegaters anspråk,
och nästan oförändrad förblef den egensinniga tygellösheten i deras residensstad,
hvilken de antika traditionerna liksom under Arnolds af Brescia (f 1155) och Cola
di Rienzis (f 1354) tider alljämt gåfvo en dragning åt det republikanska styrelsesättet.
De första pontifikaten under 1400-talet uppfylldes helt och hållet af sådana trångmål.
Likväl visade sig först så småningom återverkningarne på själfva påfvedömet, och
det är icke med politiska utan med litterära och konstnärliga prestationer, som det
romerska påfvedömet inträder i renässansens historia. Redan under Eugenius IV
(1431-47) begynner i större omfång invandringen af konstnärer och lärde till Rom,
och om också samme påfve år igenom måste hålla hof långt från Rom, i Florens,
och här skötte förhandlingarne med grekerna, så uppstodo dock just här vid hans
hof endast så mycket starkare humanistiska impulser, och det är ej egnadt att för-
våna, att efter hans död det moderna kardinalkollegiet till påfve upphöjde en ansedd
humanist, Nicolaus V. Han var allt annat än furste eller fursteson; hans val var i
stället ett äkta renässansdrag genom den höga uppskattning af lärd och vitter bild-
ning, enligt tidens uppfattning, som härvid framträdde.
Nicolaus V hade icke förgäfves så länge uppehållit sig i Pisa och Florens och
bevittnat hvad statsmän kunna prestera i böcker och byggnader. Nu måste den
förr så fattige Tommaso Parentuccelli med Leone Battista Alberti rådgöra angående
planer, hvilka åsyftade ingenting mindre än att ombygga hela Leos stad, gatorna,
murarne, tornen, S:t Peters basilika och det påfliga palatset. Han gjorde åtminstone
en början därtill, och man besöker ännu alltjämt Nicolaus V:s trånga kapell med
Fra Angelicos innerliga fresker. Vatikanska biblioteket ärar samme påfve som sin
egentlige grundläggare, och förteckningen öfver hans privata boksamling förråder,
huru mycket de klassiska författarne lågo honom om hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
