Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Påfvarnes furstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 " * K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
Efter hans tid inträffade ett stillestånd, ty spanjoren Calixtus III egde intet intresse
för den nya kulturen. Så mycket mera glänsande syntes denna triumfera, när redan
efter tre år Enea Silvio Piccolomini besteg Petri stol, en humanist af helt annan rang
än Nicolaus V. Och om denne påfves, Pius II, pontifikat i verkligheten ej hållit
allt hvad många förväntade, så var det likväl en utomordentlig händelse, att en man
af sådant slag och af ett så tvifvelaktigt föregående erhöll den högsta andliga värdig-
heten. Enea Silvio var den fulländade humanisten efter de gamles mönster, skald
och historieskrifvare, likväl en man med ett mycket rörligt lif, en politiker af sällsynt
smidighet och erfarenhet. De mänskliga företeelserna fattade han skarpt i sikte och
lefde för deras gestaltande. Han är lika karakteristisk för Rom som L. B. Alberti
för Florens. Men liksom Rom genom sin universalitet öfvergick det - låt vara -
ursprungligare Florens, så öfverträffade denne påfves lif och verksamhet i storslagenhet
den florentinske ädlingens. Redan hans lif hade fört honom ut från de trängre
italienska förhållandena; han hade ofta växlat parti och herrar, och mycket skicklig
som han var, hade han stigit från sekreterare till kansler, biskop, ärkebiskop och
kardinal. Trädde insikten på det konstnärliga området hos honom alltjämt tillbaka
för de humanistiska intressena, så skyndade han sig likväl som påfve att efter sitt
påfvenamn Pius adla sin lilla hemstad Gorsignano till Pienza och att smycka den
med präktiga byggnader. Från påfvedömet upptog han just de universella tenden-
serna och var uppriktigt hänförd af tanken på ett storartadt försvar mot turkarne.
Så har senare hans brorson och efterträdare också i Siena låtit måla honom på
freskerna i domkyrkobiblioteket: på furstedagen i Mantua och på klippan vid
Ancona i väntan på de kristna galärerna. Universell var äfven den sista läggningen
af hans studier, när han dels efter de gamle, dels efter resandes berättelser begynte
utarbeta en stor världsgeografi. Ända djupt in i Asien hade de italienska handels-
expeditionerna sträckt sig, och med vakna ögon, hade redan för 150 år sedan den
unge venezianen Marco Polo följt sin fader och sin farbroder ända till tatarernas
land. Nu vinnlade sig hans hemlands höga andliga kultur att af detaljerna åstad-
komma något helt, af iakttagelserna uppbygga en geografisk vetenskap. - Visserligen
föreställde sig de goda tyskarne äfven längre fram bilden af en påfve i mycket annor-
lunda, och om en sann ledning af endast andligt slag kan man icke tala, men denna
tids oerhörda receptivitet har i memoarförfattaren och forskaren Pius II:s person tagit
äfven Petri stol i besittning.
Först i kretsen de humanistiska påfvarne såg man de humanistiska kurialerna i
deras rätta miljö. Hvad som mot slutet af 1300-talet hade förberedts hos de högre
påfliga myndigheterna vann sin fullbordan i midten af 1400-talet. Bland de apostoliska
sekreterarne fann man de mest betydande representanterna för den nya bildningen,
och mer än en af dem blickar trots sin andliga skrud med mycket världsliga ögon
omkring sig. Där är Poggio Bracciolini (1380-1455) en af de mångsidigaste och mest
oförbränneliga. Han rörde sig länge i olika kretsar, sade många dåliga kvickheter,
hade till och med för Hus’ gripande martyrium i Konstanz blott ett medlidsamt leende,
och ändå var han i sitt slag också en apostel. Samme man, som i det påfliga kansliets
»lögnstuga» gaf fria tyglar åt sitt förtal och i Eugenius IV:s omgifning i Florens på
det skoningslösaste sätt utbytte skymfliga tillmålen med Filelfo, var likväl en af de
outtröttligaste samlarne, i synnerhet af handskrifter, och en flitig och hängifven lärd.
Hans lärda och antikvariska intressen tog vid midten af århundradet Flavio Biondo
från Forli (1388 - 1463) i arf, hvilken man kan kalla den romerska forntidskunska-
pens fader och på grund af hans krönika »Tiden från det romerska rikets förfall»
äfven medeltidshistoriens förste utforskare,
Men högt öfver alla höjer sig Lorenzo Valla (1407-57), som alltid måste äras
som en af de skarpsinnigaste filologer, som funnits. Om han också, liksom nästan alla
sina ståndskamrater och kultursamtida, var föga böjd för att i det praktiska lifvet
draga ut konsekvenserna af sina öfvertygelser, så har han dock i teoretiskt afseende
djärfvare än alla andra gripit sig an med forskningens, världsåskådningens och poli-
tikens problem, och helt och hållet har redan han icke förskonats för konflikten med de
härskande makterna. Han hånade den gamla logiken och dref gäck med den tradi-
tionella grammatiken, och om han äfven i »Dialogen om lusten» till slut icke förväg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
