Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Påfvarnes furstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
rade den kristna världsåskådningen segern, så fann dock den epikureiska åsikten
om det tillåtna och sköna i alla njutningar i hans Beccadelli en representant med
den farligaste öfvertalningsförmåga. Kyrkan fördrog med jämnmod denna bok. Men
djupt träffad kände den sig, när Lorenzo Valla vid konung Alfons’ i Neapel glänsande
hof bestred påfven, som ännu en gång tog huset Anjous anspråk i försvar, hans
länsrätt öfver konungariket, enär grundvalen för densamma, Konstantins gåfva, vore
uppdiktad. Rutten har senare åter gifvit vidsträckt spridning åt denna "strids- och
anklagelseskrift, liksom Erasmus höll Vallas kritiska studier öfver texten till den s. k.
Versio valgata, den latinska bibelöversättningen, för nog värdefulla att dragas fram
i ljuset. Denne Lorenzo Valla har visserligen en tid hållits borta från Rom, men
under Nicolaus V har han i frid slutat sina dagar som domherre vid Lateranen.
Man skulle mycket taga miste, om man antoge, att ej någon stark och ofta farlig
reaktion gjort den andliga rörelse, som dessa män representerade, något afbräck.
Men till större konflikter kom det endast, när det politiska området berördes. I sta-
den Rom funnos i öfverflöd brännbara ämnen, och när man bakom grammatikern
Pomponio Leti, historikern Platinas och deras vänners antika lekverk vädrade politiska
stämplingar, så anlade man mot dem en kriminell process, som visserligen inom
kort åter nedlades.
Så mycket kan man likväl alldeles tydligt förmärka, att efter midten af 1400-talet,
under inflytandet dels af den nya bildningen, dels af det politiska lifvet, ett afgjordt
omslag från de asketiska idealen gjorde sig gällande ända upp till kurians öfversta
trappsteg och att snart äfven en mycket robust världslighet utbredde sig. Kurians
oerhörda, för hvarje dag ökade inkomster befordrade lyxen och lifsnjutningen på alla
områden, alltjämt hänsynslösare blef pockandet på andel i dessa förmåner. Man
kämpade därom helt öppet medelst mutor, gift och vapen, men för visso äfven genom
detta glänsande iscensättande af den egna personligheten, af dess framträdande, dess
insmickrande sätt, utan hvilket en framgång vid denna tid syntes omöjlig.
Från Sixtus IV ända till Alexander VI växte i oförlåtlig grad motsatsen mellan
lif och lära. Dessa råa njutningsmänniskor hade för sitt pontifikat hufvudsakligen
sin beräkning och sin hänsynslöshet att tacka, och de kyrkliga ceremonierna passade
dem till sist icke sämre än en doge af Venedig eller fordom kejsaren i Konstantinopel.
Af prästerligt väsen finnes icke mer något spår, och till och med befrämjandet af
konst och vetenskap tjenar endast lyxbegäret och de furstliga traditionerna. Sixtus
IV lät af den elake Platina öfverräcka sig påfvarnes historia och gaf Italiens främste
målare i uppdrag att efter en bestämd plan smycka kapellet i hans palats, det Sixtinska.
Alexander VI förfor på samma sätt med Appartamento Borgia. Men hvilken oriktig
föreställning gifva icke dessa hänförande naiva anleten i den dåtida florentinska och
umbriska konsten om andan hos dem, som beställde dessa målningar, eller hos de
personer, hvilkas porträtt man smickrande infogade i scenerierna.
Det mest karakteristiska för det påfliga furstendömet vid denna tid äro nepo-
terna, i början bror- och systersöner samt andra släktingar, snart de naturliga sönerna
och sonsönerna till påfvarne. De drogo försorg om sin familj och erhöllo i sin
ordning i dessa tillgifna junkrar och kardinaler ett stöd för sin styrelse. Sixtus IV
var i synnerhet välsignad därmed; Innocentius VIII var den förste, som öppet erkände
sina naturliga söner, Alexander VI har själf satt en odödlig skamfläck på sina afkom-
lingar Cesare och Lucrezia Borgia. Man märker, att i den sjukligt uppdrifna makt-
kampen en brottslig ifver först riktigt kommer öfver dessa nepoter att taga framgångens
korta tid i akt och roffa åt sig så mycket som möjligt, och i deras personer träder
skräckinjagande det oädla blodet i dagen. Deras lyx är meningslös, brokig och
i ögonen fallande. De yppiga fester, söm den unge kardinal Riario (1473) tillställde,
när Eleonora af Aragonien, hertigens af Ferrara brud, besökte Rom, upprepades
äfven af mindre anledning, och man förstår lätt, att den ungdomlige kardinalen vid
27 års ålder rycktes bort.
Det är djupt upprörande att föreställa sig dessa påfvars oerhörda helighet och
makt, hvilkas ord löste den svåraste synd lika väl som folkets eder, för hvilkas
välsignelse kristenheten sjönk till jorden, och att sedan läsa, huru dessa präster i
hemliga äktenskap aflade barn och försörjde dem, köpte sina frillor fala män och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
