Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Påfvarnes furstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAFVARNES FURSTENDOME.
173
förvärfva flertalet för egen räkning, när hans död besparade honom den ruin, som
måste följa på faderns frånfälle. Därpå inträdde merendels de gamla härskarne
i sina rättigheter. Till Kyrkostatens mera löst hopfogade maktområde slöt sig i söder
konungariket Neapel, alltifrån Alfons’ af Aragonien eröfring (1442) åter förbundet
med Sicilien. Vid denna tid härskade här hans illegitima linie, men äfven den visade
redan spår af den angiovinska urartningen. Det var, som om Neapels nedärfda lättsinne
ej mera kunde tillfriskna. Ferrante dref de despotiska nyckerna åter till sin spets.
Han underkufvade en sammansvärjning bland baronerna; men när han nedlades på
dödsbädden, hotades hans son redan af fransmännens frammarsch. Milanos härskare,
Ludovico il Moro, hade skadegladt inkallat dem i Italien, då han önskade aflägsna
sin hertiglige systerson, som var mag till konungen af Neapel. I det ridderliga Frank-
rike väcktes sympati för ett så romantiskt företag, ty Frankrike hade i rask följd
återvunnit sina stora kronolän, Burgund, Provence, Anjou, Maine, till sist Bretagne;
nu återfordrade det äfven Neapel såsom en del af huset Anjous arf. Man talade
om dessa saker i Italien, men man hade ingen föreställning om hvad som nu skulle ske
och huru man skulle förhålla sig. Karl VIII af Frankrike kom som härskare till
Italien (1494), han kom till Pisa, till Florens och framställde anspråk på herraväldet
som endast en Anjou eller Valois. Borgarne trotsade och hotade med stormklockan;
för tillfället lät konungen sig nöja och begaf sig till Rom. Här var det icke fråga om
herraväldet, men väl tvang konungen den hjälplöse Alexander VI att bevilja och god-
känna allt, hvad han behagade. Neapel föll nästan utan strid i hans händer. Därmed
inleddes den världshistoriska kampen mellan Spanien och Frankrike, hvarunder
Italiens största furstendömen ut-
gjorde insatsen.
Nu kom det ett nytt uppslag
i de italienska förhållandena. I
början satte sig fransmännen
fast i Milano, liksom spanjorerna,
efter nya strider, i Neapel. Lu-
dovico il Moro slutade sitt lif
som fånge i Frankrike. Vid si-
dan af Frankrike och Spanien
bibehöllo endast Venedig, Flo-
rens och påfven någon betydelse,
men också Venedig höll sig en-
dast med svårighet uppe, Florens
led förluster. Verkligt mäktigt
höjde sig blott påfvedömet; det
njöt likväl fördelen af en viss
oantastlighet och fick dessutom
i den nye påfven Julius II (1503
-13) en härskare, som åtmin-
stone som furste och regent var
dessa tider vuxen.
Man såg redan i Sixtus IV:s,
hans farbroders, svit den reslige
kardinalen Giuliano della Rovere.
Han tillhörde otvifvelaktigt denna
generation af energiska kyrko-
furstar, hvilka betraktade påfve-
dömet såsom blott en condottiere
eller capitano en stads signoria
eller Milanos hertigvärdighet. De
maktmedel, som ledde till påf-
vedömet, voro penningar och
vidsträckta förbindelser, lyx och
hänsynslöst maktbegär. Men där-
Rafael, porträtt af
påfve Julius II.
Palazzo Pittis galleri i Florens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
