Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 De små hofven och lefnadskonsten. Venedigs kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SMÅ ’HOFVEN OCH LEFNADSKONSTEN.
185
8. De små hofven och lefnadskonsten. Venedigs kultur.
Sällskapslifvets utveckling tillhör renässansens viktiga och säregna, om också icke
just stora och viktiga drag. Liksom borgarklassen i början nästan i allt följde
riddarståndet, så öfvertog den också umgängets cirklade former. Men den frigjorde
sig inom kort från detta tvång och vann, från och med 1300-talet, den egenart och
högre betydelse, som den alltsedan bibehållit. Liksom det borgerliga samhället själft
i början bestod af en blandning af förnäma familjer och industriidkare, köpmän, läkare
och notarier, så rörde sig i detta inom kort klerker och lekmän, borgare och främ-
lingar på jämlik fot. Och om vi
få taga ramberättelsen i Boccac-
cios Decamerone som en bild af
sederna och åskådningarne på
hans tid, så fordrade redan då
för tiden (1348) kvinnor och flic-
kor att som bildade och fria per-
sonligheter få framträda i säll-
skapslifvet. Något plumpt men
särdeles tydligt lät Boccaccio
drottningen för den första dagen
säga till väninnorna: »Det är en
skam för oss, att vår tids damer
hafva utbytt själens företräden
mot yttre pynt. Hvad inbilla de
sig icke allt, dessa, hvilkas kläder
äro de allra vackraste, blommiga
och randiga, besatta med bjäfs
och fransar? De betänka icke,
att en åsna skulle kunna bära
ännu mera grannlåt». Icke långt
därpå (1389) klädde en annan
florentin sin lätta vishet i dia-
loger, som föregåfvos hafva hållits
i Villa Paradiso utanför Florens’
stadsportar. Där kan man ännu
mera direkt få en inblick i det
friaste och älskvärdaste umgänge
mellan alla åldrar. Det dispute-
ras, sjunges och spelas, än på*
ängarne, än i villans svala salar Rafael, grefve Bald. Castiglione. Louvre, Paris.
och hallar. Sedermera möta allt
oftare berättelser om liknande samkväm af lärdt eller muntert slag. Hvad man i
Cosimo och Lorenzo Medicis hus har kallat den platonska akademien var också
ingenting annat än några vänners lärda samkväm.
Härvidlag gäller, att samhället är konstnärligare byggdt än det fria umgänget
mellan enskilda personer. Samhället är bundet vid en bestämd form och egnadt att
mildra lidelserna. Det skänker rytm och gratie åt umgänget mellan människorna;
liksom folkets och kyrkans offentliga skådespel verkar det harmoniskt. Mest hade
renässansen utan tvifvel de starka och njutningslystna personligheterna att tacka, men
dessa funno själfva i samhällets bundna former den behöfliga utjämningen och den
säkra traditionen. Men allt hvad som hör till Sällskapslifvets område vinner sin
höjdpunkt i hoflifvets kultur. Behaget och själfbehärskningen vårdas och utvecklas
här ännu starkare än på annat håll.
Nu härskade i slutet af 1400-talet nästan öfverallt redan en hofkultur, äfven i
Florens inom huset Medici, men först vid de gamla små furstehofven, hvilka ända till
det sista bibehållit sig i Mantua och Ferrara eller, inom Kyrkostatens gränser, i
Urbino, stod den riktigt i blom. En tid bortåt fanns det ännu flere sådana, t. ex. i
Världhistoria IV. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
