Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 Medeltidens andliga världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Men till den ändan behöfva de själfva en särskild nåd, den hemlighetsfulla »ämbe-
tets nåd». Genom en helig handling, ordinationens sakrament, meddelas den åt dem
- ofelbart och för alltid. Utur massan af vanliga dödlige lyftas de därmed upp, på ett
outplånligt sätt utmärkta som högre väsen, till medlare mellan Gud och människor.
Så är den hierarkiska författningen, som i öfverensstämmelse med sin natur upp-
träder i rättsliga former och med rättens hela tyngd, för denna kyrka i själfva
verket af väsentlig betydelse. Den, som angriper eller till och med omstörtar denna,
gör frälsningen osäker för kyrkans lemmar. Afbrytes nådens ström medelst genom-
gräfvande af dess hierarkiska bädd, så vet ingen längre, huruvida prästen, som löser
honom från synderna och utlofvar honom salighet, eger befogenhet därtill, om hans
tal har rättslig kraft. -
Men lika oumbärligt som författningen är för den romerska kyrkan det andra
medlet, hvaråt vi äfven måste egna någon uppmärksamhet. Det utgöres af dessa
hemlighetsfulla handlingar (sakrament, d. v. s. hemligheter, mysterier), genom hvilka
kyrkan öfverför det öfversinnligt goda till h var och en af sina lemmar. Till hvarje
särskild människa måste Gud i hemlighet närma sig, kallad genom prästens åtgö-
rande. Prästkyrkan är på samma gång sakramentkyrka. Utan sakrament gåfves det
icke någon kristen. Ett af dem hafva vi redan lärt känna och samtidigt fått inblick i
dess betydelse: ordinationen, hvilken förlänar prästen den nåd, som helt enkelt är
nödvändig för hans ämbete. Men till detta anknyter sig en hel del andra sakrament,
som afse att, helgande och välsignande, omsluta den troendes hela lif. Liksom kyrkans
välsignelse nalkas redan den nyfödde, kommer den äfven till den döende i hans
sista stund. Och under lifvets middagstimme, när mannen räcker handen åt sin
trolofvade, tränger sig kyrkan mellan dem båda - med sin välsignelse, men äfven
med anspråk på underkastelse under de många och stränga lagar, som hon fast-
ställt för äktenskaps ingående. Ty i sin uppfinningsrika godtycklighet har den romerska
kyrkan förstått att omdana den rent mänskliga borgerliga handlingen till ett sakra-
ment. Det har också aldrig bekymrat henne, att hennes lärde, trots allt skarpsinne, aldrig
varit i stånd att uppvisa elementerna till detta sakrament och bereda rum för präs-
tens, såsom ideen fordrar, hemlighetsfulla handling. Så behöfves vid detta underbara
sakrament efter romersk åskådning ingen kyrkans tjenare för att utdela välsignelse:
brud och brudgum förläna själfva sakramentet åt hvarandra - det enda villkoret
är, att det skall ske i lydnad mot kyrkan. Genom detta villkor voro förvisso kyrkans
inflytande och fördel tillräckligt tillgodosedda. Hvilket rikt, utomordentligt rikt till-
fälle erbjöd sig dock ej för prästen, för påfven att inblanda sig i de varmaste önsk-
ningar, den mest brinnande åstundan hos dem, som åtrådde hvarandra! I den
kyrkliga äktenskapslagstiftningen och äktenskapslagskipningen öppnade sig ett omät-
ligt fält, där kyrkans hvete kunde blomstra och bära gyllene ax. Och ännu ett
sakrament fanns det, som var liksom afsedt till att direkt gripa in i lifvet och på
det mest skiftande sätt, öfverallt, där synd och skuld kastade sina mörka skuggor,
komma syndaren att darra af fruktan för himmelens straffdomar. Och på nytt göt sig
ett gyllene regn öfver Roms ständigt torra jordmån. Vi få i ett annat samman-
hang taga botens sakrament närmare i betraktande.
Sådan var Roms kyrka, den teokratiska påfvekyrkan, under denna tid, då medel-
tidens sol stod på sin middagshöjd. Vi hafva i det föregående tillräckligt klargjort
kärnpunkten i hennes makt. I kraft af sin öfversinnligt andliga karaktär framställer
hon det krafvet, att hvarje dödlig underkastar sig henne såsom högsta bjudande
makt. I sin författning eger hon ett storartadt, beundransvärdt medel att tilltvinga
sig lydnad. Aldrig har ett världsligt rike organiserats på ett finare och ändamåls-
enligare sätt. Herraväldet af präster öfver präster, denna ursprungliga hierarki, är
genom sin verkan, hvad vi i våra dagar kalla hierarki: ett herravälde af präster öfver
lekmän. Lekmannen har i denna kyrka endast plikter, inga rättigheter, ej en skugga
af andel i regeringsmakten. Han är kyrkans lifegne! Och - först därutinnan når
medeltidskyrkans makt sin höjdpunkt - han är det gärna och villigt. Ty han vet
och känner alltjämt på nytt: om också hennes hand emellanåt hvilar tungt på honom,
så sörjer hans härskarinna för hans välgång, hans sanna väl. Rikedomen af hennes
sakramentala välsignelser följer honom genom lifvet, skyddar honom för helvetet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
