Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
terade i den allmänna grundsatsen: tillbaka till källorna, från de afledda bäckarnes
och rännilarnes grumliga vatten till källans klarare! Detta för forskningen så bety-
delsefulla lösenord måste komma framför allt en af våra nutida vetenskaper, historien,
till godo - och just för denna hade renässansen äfven på ett annat sätt banat väg.
Kyrkan hade århundraden igenom fyllt sina trogne med en oklar beundran för sina
helgon. Dessa hade visserligen till en del aldrig funnits till eller också fört ett flyk-
tigt dagsländelif, som utplånats med deras lif. Icke förty förevigades deras rykte
genom prunkande festligheter och genom legender, hvilka vimlade af underverk och
vidunderliga lögner. Nu riktade antiken uppmärksamheten på sina hjältar, af hvilkas
bedrifter historien ännu efter sekler bar ovanskliga vittnesbörd. Det var män af
gångna århundraden, som talade till människan på mänskligt sätt och så omedelbart
väckte känslan för »historisk storhet». Man forskade efter dem med ledning
af de antika skriftställarne, jämförde sinsemellan de olika versionerna och hade så
omedvetet redan nått fram till den historiska kritikens tröskel. Härifrån var det
blott ett steg till vågstycket att äfven med hänsyn till den kyrkliga traditionens ena
eller andra påståenden, t. ex. Konstantin den stores föregifna gåfva till den romerske
biskopen, söka bringa sanningen i dagen genom att medvetet gå tillbaka till de äldsta
urkunderna, till »källorna», i det man utmönstrade och förkastade allt legendariskt
eller uppdiktadt, förfalskadt.
Men hur förhöll sig kyrkan till dessa ansatser till en ny, af henne oberoende
vetenskap och öfver hufvud till den nya bildningen? En och annan gång har visser-
ligen den städse vaksamma inkvisitionen gjort min att inskrida eller utfor en in-
skränkt munk mot »de hedniska studierna». Detta hörde likväl till undantagen. På
det hela taget har kyrkan visat sig allt annat än ofördragsam; hon kände sig näm-
ligen icke alls hotad. Och denna känsla af egen kraft, hvarrned hon lugnt bevitt-
nade den anspråksfulla verksamhet, som den antika kulturens härolder bedrefvo,
var ej ett tomt själfbedrägeri. Endast i det fall skulle hon icke hafva varit den fara, som
hotade från detta håll, längre vuxen, om renässansen förmått uppnå sitt sista och högsta
mål: återuppväckandet af antikens hela världs- och lifsåskådning. Men hur skulle
det öfverallt hafva varit möjligt? På en så helt och hållet outförbar, utopisk tanke
kunde öfver hufvud endast sådana män komma, hvilka förfallit till en blind tillbedjan
af ett idealiseradt förflutet - »guldåldern» - och som stodo främmande inför sam-
tiden och verkligheten. Det är en evig historisk sanning, att ingen epok, som en
gång funnits till, kan återvända. Äfven antiken lät sig icke frambesvärjas från de döde.
Fördenskull sveko renässansens krafter på just det område, där mänskligt tanke-
och känslolif främst påverkas, religionens och moralens. Där förblef det gamla
gammalt d. v. s. svagt, i stånd till endast ihåliga, osanna kompromisser, i korthet
sagdt, ofruktbart, utan kraft att alstra nytt lif.
Denna humanismens oförmåga har redan Petrarca, rörelsens förste store måls-
man, på ett typiskt sätt lagt i dagen. Helt fördjupad i de gamles tankesfär, lefde han
liksom i en drömvärld. Och där inbillar han sig, att han, på grundvalen af sin
kännedom om den gamla romerska republiken och dennas stora ledare med deras
världsfamnande politik, själf vore korad att med sitt ord ingripa i världshändelsernas
gång. Han visste nog, hur man bast skulle komma hans fäders stackars sönderslitna
och underkufvade land till hjälp: hvad som behöfdes var blott att återvända till det
gamla Roms frihet och återuppväcka dess medborgerliga dygder. Han påtrugar de
politiska härskarne sina världskloka råd. Än svärmar han med den romerske
folktribunen Cola di Rienzi för återställandet af de republikanska formerna i »det
heliga Rom», än, efter den fantastiske världsförbättrarens fall, riktar han till kejsar
Karl IV en maning att, efter de gamla kejsarnes föredöme, rädda Italien. Kejsarens
invändning, att man »icke längre lefde under antiken och i det gamla romerska riket»,
bringar honom ej ur fattningen. Världen, genmäler han, är densamma; endast
människorna hafva gått tillbaka i dådkraft. Det är icke förvånansvärdt, att denna
drömvärld hos Petrarca var begränsad till endast de starka ordens sfär. Det var icke
skaldens sak att foga handling till orden. Bevis härpå lemnar hans politiska upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
